När Håkan Juholt lanserar sitt nya ekonomiska program låter han nästan som Mona Sahlin under valrörelsen. Bättre det än att han tar intryck av Lars Ohly.
Det var något välbekant med Håkan Juholts och Tommy Waidelichs utspel på DN Debatt i går. Halvvägs genom den nya S-duons programförklaring uppstod en känsla av déjà vu; har vi inte hört detta tidigare?
Och mycket riktigt påminde hela artikelns problemformuleringar och förslag till lösningar om det rödgröna valmanifestet från i fjol. Där fanns den fluffiga retoriken om investeringar i ”klimatsmart teknik” för att skapa nya jobb, varvat med löften om att skatterna varken ska höjas eller sänkas kraftigt. Mot ungdomsarbetslösheten ska ”nolltolerans” råda och näringspolitiken behöver bli ”modern”.
Allt detta är signalord, som markerar en viljeinriktning. Men ingen som tar del av Juholts och Waidelichs manifest blir mycket klokare på vad duon egentligen vill. Hur tänker den nya S-ledningen förändra Sverige? På vilket sätt skiljer sig Socialdemokraternas politik från den som väljarna underkänt i två val?
När det kommer till konkreta löften är man ännu mer vag än den rödgröna alliansen, trots att Håkan Juholt inte längre behöver jämka samman sitt program med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Att döma av retoriken på DN Debatt kan man bitvis få intryck av att Socialdemokraterna har omprövat sin politik, som när artikelförfattarna talar om att det behöver bli mer ”lönsamt att arbeta”. Det är samma paroll som Bertil Ohlin en gång myntade som Folkpartiledare och som legat till grund för den borgerliga regeringens arbetslinje.
Jobbskatteavdraget har inneburit att alla som arbetar fått behålla mer av sin inkomst efter skatt. Men i Juholts och Waidelichs värld betyder ”mer lönsamt att arbeta” inte detta, utan att a-kasseavgiften ska sänkas.
Man ger alltså sken av att tala om värdet av arbete, men lägger förslag som handlar om att göra medlemskap i a-kassan billigare, rimligtvis genom ökad
skattefinansiering.
Detta sorts nyspråk vittnar om att Socialdemokraterna inser att delar av den borgerliga politiken uppskattas av väljarna, samtidigt som man inte är beredd att ta konsekvenserna av detta fullt ut. Håkan Juholt vill företräda en arbetarrörelse, men är fortfarande fastlåst vid sitt partis gamla politik.
Den optimistiska tolkningen av artikeln på DN Debatt är dock att den – till skillnad från Juholts anförande vid S-kongressen – inte är dogmatisk. Den som tog del av installationstalet förra helgen serverades släng efter släng mot den så förhatliga marknaden. Det tycktes inte finnas ett problem i Sverige som inte var förbundet med kapitalism, giriga storföretag och köp-och-sälj-tänkande.
Det var som om hela landet tagits som gisslan av ondsinta riskkapitalister som försöker profitera på människor. Att merparten av vården, skolan och omsorgen fortfarande drivs i offentlig regi glömdes bort. Inte heller blev mycket sagt om den vitalitet, valfrihet och de förbättringar som alternativen inom välfärdssektorn bidragit med. Håkan Juholt målade upp en fiendebild som för tankarna till hur Lars Ohly brukar argumentera snarare än hur socialdemokrater i vanliga fall resonerar.
”Jag lyssnade på nyvalda partiordföranden Håkan Juholts tal på S-kongressen och blev glad”, skrev Lars Ohly i en betecknande debattartikel på sajten Newsmill.
Så kom Socialdemokraternas nye ekonomiske talesman Tommy Waidelich in i bilden, och plötsligt spelar Håkan Juholt i nästan samma S-tonart som Mona Sahlin och Thomas Östros.
Man kanske ska glädja sig åt detta lilla.