Året var 2004 och Göran Persson insåg att något måste göras. Alla visste att förmögenhetsskatten skadade samhällsekonomin, och företagarna klagade även på arvskatten.

Sven-Olof Lodin, under flera decennier näringslivets skatteexpert, beskriver i sina memoarer hur statsminister Persson (S) kallade till sig samarbetspartnern Lars Ohly (V) och lät honom välja. Ohly trodde att det var lättare att förklara ett avskaffande av arv- och gåvoskatten för partifolket. Så fick det bli.

Förmögenhets­skatten överlevde tills alliansregeringen skrotade den 2007. Skälen för att ta bort den var samma fakta som Persson var väl medveten om. Skatteverket hade velat slippa förmögenhetsskatten sedan länge. Dels beräknade man att minst 500 miljarder kronor hade runnit ut ur landet i stället för att investeras i Sverige. Dels kunde förmögna personer undvika skatten genom diverse improduktiva placeringar.

Socialdemokratiska regeringar hade också i 20 års tid infört olika undantag för att begränsa skattens skadeverkningar. Stefan Persson, Fredrik Lundberg och andra miljardärer gick fria för att de ledde familjeföretag. I slutet av förmögenhetsskattens olyckliga liv härrörde runt 40 procent av intäkterna i stället från bostäder.

Sverige var ett av få västländer som hade förmögenhetsskatten kvar. I gengäld hade S-regeringarna gjort den i princip frivillig att betala, utom för villaägare.

Inom dagens rödgröna block pågår något märkligt. Trots den gamla ordningens bisarra brister vill S, V och MP införa en ny ”skatt på förmögna”. De vet inte riktigt hur, eller vem som ska betala, men 4 miljarder kronor om året ska den dra in.

Tydligen har de rödgröna också räknat in de 4 miljarderna i 2012 års budget, trots att pengarna inte skulle ramla in i statskassan förrän 2013. Det är ändå en bisak jämfört med deras flipp-floppande i principfrågan.

Enligt Sven-Olof Lodin var Thomas Östros under sin tid som skatteminister klar över att förmögenhetsskatten hade så stora nackdelar att den måste bort. Nu, som ekonomisk talesman (S), hävdar han att den gamla skatten var väldigt träff­säker och vill återinföra praktiskt taget hela det tidigare lapptäcket.

Miljöpartiet vrider sig som en mask. Språkröret Peter Eriksson tyckte för ett år sedan att ”förmögenhetsskatten har fungerat urdåligt”. I söndagens DN säger han att det kanske går att beskatta direktörsbonusar, eller att man ”lägger det på konsumtion”. Inte får han ihop 4 miljarder på bonusarna, och vad han menar med det andra tycks han själv inte ha en aning om.

Rakaste rören kommer från Lars Ohly, som dels vill vara utan alla gamla undantagsregler, dels låta villaägarna betala både fastighets- och förmögenhetsskatt igen. Ohly kan säkert tänka sig att konfiskera åtskilligt mer än 4 miljarder hos ”de rika”.

Att Vänstern vill ha högsta möjliga förmögenhetsskatt är naturligt, att MP i själva verket är emot den nya skatten står helt klart – liksom att deras ståndpunkter är omöjliga att förena. Den verkliga gåtan är att Socialdemokraterna mot bättre vetande talar sig varma för en usel skatt. Inte har det med fördelningspolitik att göra i alla fall.

Svaret måste ligga i symbolvärdet. Kanske vågar inte Östros och Sahlin reta partimedlemmarna, eller så tvivlar paret på sin pedagogiska förmåga. Troligare är att de inte törs utmana LO-ledningen, som tillhör förmögenhetsskattens få verkliga vänner.

Skatten på förmögna är ett av de tydligaste exemplen på det vinglande som den rödgröna oenigheten medför. För deras ekonomiska trovärdighet är det förödande.