De tre oppositionspartierna gör sitt bästa för att lansera sig som Alternativet med stor bokstav till regeringen. Det lyckas inte särskilt bra.
Lagom till 1 maj kom oppositionen med sin vårbudget. Noga räknat var det tre budgetar där väsentliga delar var desamma – ungdomssatsning, vidgade rotavdrag, mer pengar till kommunerna till exempel. Knappast något var nytt, Socialdemokraterna har redan berättat att de toppar regeringens sju miljarder till kommunerna med ytterligare åtta.
Det socialdemokratiska receptet är välkänt, det handlar om att höja skatter och satsa på den offentliga sektorn och arbetsmarknadsåtgärder. Budgettaket ska finnas kvar och målet är att åter få överskott i de offentliga finanserna. Mona Sahlins parti är därvidlag detsamma som Göran Perssons.
Problemet för dagens socialdemokrater är att de inte är ensamma om detta recept. De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna. Regering och opposition har i grunden samma syn på statens roll i ett krisläge som det som nu råder. Det handlar om att acceptera ökade utgifter och budgetunderskott tills det vänder. Ingen förespråkar att staten ska vara passiv och låta marknaderna sköta allt. Inte heller skyggar någon i dag för ingrepp och regleringar för att hindra sammanbrott i finanssektorn. Staten har ansvar för att mildra skadeverkningarna av en ekonomisk kris som uppstått till följd av alltför lättsinnigt och riskfyllt marknadshandlande.
Denna grundläggande enighet gör oppositionens uppgift svårare, det blir lätt överbud och kritik för kritikens skull.
Så är det till exempel i dag svårt att avgöra hur mycket kommunerna kan behöva. Femton miljarder på tre år sade Socialdemokraterna i går. Sju miljarder, sade Anders Borg för fjorton dagar sedan. Detsamma gäller arbetslösheten eller utanförskapet, summorna är höga, men facit får vi om ett eller två år.
Om de två sidorna i grunden har samma uppfattning om politikens roll betyder inte det att de gör samma avvägningar. Nya Moderaternas jobblinje är inte densamma som Socialdemokraternas. Sänkningen av skatten på arbete är för Moderaterna en central byggsten liksom uppstramningen av a-kassan. Däremot har de lättare att acceptera höjningar av kommunalskatten, en skatt som träffar lika för alla inkomster.
För Socialdemokraterna är rättvis fördelning på samma sätt en nyckel. Att föreslå höjda skatter på högre inkomster och återinförd förmögenhetsskatt är självklart trots att detta inte ger särskilt mycket till statskassan, det handlar inte om pengar utan om symboler.
Symbolerna ska mobilisera de egna, få dem att känna igen sig. Först i nästa steg ska de osäkra, de som flyttar sina sympatier, vinnas.
Just nu har regeringen övertaget bland dem. Den kombinerar insatser mot krisen med ansvar för statsfinanserna. Och inte minst viktigt – finansminister Anders Borg är öppen för att han kan ha felbedömt läget och att det kan behövas större insatser för både kommunerna och arbetsmarknaden. Den attityden är svår att matcha i opposition, där blir varje nytt förslag lätt bara ännu ett överbud.
De rödgröna vårbudgetarna faller in i detta välkända mönster.
DN