Migrationsminister Tobias Billström försvarar avvisningarna av romer från Sverige. Men EU-medborgarnas rätt att uppehålla sig i annat EU-land gäller också här.
Vi har inte skapat den fria rörligheten för att människor ska kunna dra från land till land för att tigga sig fram, fräste migrationsminister Tobias Billström i Sveriges Radios P1-morgon i måndags morse. Billström anser att Stockholmspolisen gör rätt som avvisar romer från Bulgarien och Rumänien som tigger på gatorna i den svenska huvudstaden. I ett uppskruvat tonläge varnade Billström för missbruk av den fria rörligheten och för att tiggeri utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten i Sverige.
Det var beklämmande att lyssna på migrationsministerns resonemang. Han hänvisade till utlänningslagens skrivningar om att en utlänning som inte antas kunna ”försörja sig på ett ärligt sätt” ska avvisas från vårt land. Det är denna paragraf som polisen i Stockholm har tillämpat.
Men de svenska bestämmelserna krockar med grundbulten i det europeiska samarbetet. Och i Sverige är det EU:s lagar som gäller, oavsett vad som står i den svenska utlänningslagen.
EU:s direktiv om fri rörlighet ger alla medborgare rätt att fritt uppehålla sig i annat EU-land i tre månader. Under denna tid får det inte ställas några andra villkor för vistelsen än pass eller identitetskort.
Den som är på tillfälligt besök måste visserligen kunna försörja sig själv och har inte rätt till socialt bistånd. Den som ägnar sig åt brottslig verksamhet får gripas och straffas. Men den fria rörligheten begränsas inte av luddiga gummiparagrafer om ”ärlig försörjning”.
Visst finns det undantagsbestämmelser, också i EU. Ett land som fruktar hot mot allmän ordning, säkerhet eller hälsa får tillfälligt stänga sina gränser. Men EU:s domstol i Luxemburg har tolkat dessa begrepp mycket snävt. Juristen Hedvig Lokrantz Bernitz skriver i skriften ”Unionsmedborgarskapet och dess inverkan på den fria rörligheten för personer” (Sieps 2006:7) att inskränkningar endast tillåtits när det har ansetts absolut nödvändigt.
Ett sådant läge har inte uppstått i Sverige. Tiggande romer utgör inte ett hot mot ordning och säkerhet. Det är en obehaglig överdrift att påstå något sådant. EU:s undantagsbestämmelser kan inte användas för att avvisa unionsmedborgare från vårt land.
För femtio år sedan handlade den europeiska integrationen nästan uteslutande om ekonomi. I takt med att det europeiska samarbetet har fördjupats har unionen förändrats. I Maastrichtavtalet från 1993 infördes ett nytt begrepp, unionsmedborgarskapet, som har fått allt större betydelse. EU:s medborgare har sedan dess fått allt större möjligheter att röra sig fritt och studera, arbeta eller på annat sätt försöka försörja sig i andra EU-länder. Den rätten gäller också Europas romer.
Att tiggare rör sig fritt i EU utgör naturligtvis en påfrestning för samarbetet. Varken Sverige eller något annat land kan på egen hand lösa den europeiska fattigdomens problem. Därför är det illavarslande att land efter land just nu reagerar i panik, kastar ut romer och enbart ser till sina egna, nationella intressen.
Samarbetet i EU bygger i grunden på viljan att lösa problem gemensamt. Sveriges avvisningar av romer från Rumänien och Bulgarien är ett tecken på att den viljan för närvarande är alltför svag.