S och M – nu två jämnstora och passiva partier. Men för att vinna krävs egna
framåtsyftande förslag.
En knapp ledning för det rödgröna blocket, så liten att den inte är statistiskt säker. Oavgjort mellan de sakta uppåtgående Moderaterna (32,1 procent) och de rasande Socialdemokraterna (33,5). Och allt fler osäkra medborgare.
Det är resultatet av DN/Synovates väljarbarometer för april. Sett till bara siffrorna kunde vi lika gärna skrivit hösten 2005, en nyttig påminnelse om hur snabbt opinionsläget förändras. Då låg faktiskt Junilistan över spärren till riksdagen i någon mätning. Nu är Sverigedemokraterna det stora utanförstående alternativet med 3,6 procent.
Socialdemokraterna lär skylla en stor del av raset på LO/Wanja Lundby-Wedin med hänvisning till AMF-trasslet, vars segdragna utredningsförsök bara förlänger plågan. Och var så säker på att S-kommentatorer kommer att hävda att regeringen Reinfeldts hejarklack inte kan räkna - Kristdemokraterna ligger bevars under riksdagströskeln med sina 3,8 procent.
Det gjorde KD, som så många gånger förr, den där hösten 2005 också. Partiet stannade kvar i riksdagen vid valet 2006. Syster och broder Fyraprocent brukar ställa upp solidariskt.
För regeringen är förstås siffrorna en stor framgång. Men det gäller att minnas att såväl uppgång som fall i opinionen denna mandatperiod har handlat om misstag; först Reinfeldts mindre lyckade ministerutnämningar och total försvarskalabalik och nu Socialdemokraternas. Mona Sahlins hantering av samarbetsfrågan, först skulle Vänsterpartiet absolut inte med och sedan skulle de visst vara med, har fått folk att tvivla på hennes ledaregenskaper. Och AMF-röran ovan på det.
Politik handlar om att undvika att göra fel. Men framför allt handlar det om att göra rätt, det går inte att förlita sig på att motståndarna ska göra självmål på självmål. Partier måste erbjuda en bild av ett bättre Sverige, beskriva hur det ser ut och hur vi ska ta oss dit.
Det är lätt att förstå att finansminister Anders Borg vill avvakta utvecklingen så länge det går innan han lägger fram nya förslag för att motverka krisen. Varje investering, varje utgiftsökning regeringen föreslår kommer att bjudas över av de rödgröna. Moderaterna använde samma argumentation i valrörelsen 2006.
Visserligen lovade inte Fredrik Reinfeldt att bjuda över Socialdemokraterna när de anslog pengar till skola och vård. Men lika mycket skulle det blir. Och så jobbskatteavdrag förstås.
När överbjudandet väl börjat så fortsätter det som regel i accelererande tempo och utvecklingen tar först slut med en krasch.
Men det går inte att avvakta i all oändlighet, rent faktiskt har Borg väntat länge nog. Och det räcker inte för regeringen att presentera krisbekämpningsåtgärder i september, det gäller också att ge en bild av hur Sverige ska se ut när depressionen väl släppt sitt grepp och hur vi når dit. Utmaningen är densamma för oppositionen.
De rödgröna har börjat komma med förslag, det är bra. Även om gårdagens program för byggsektorn innehåller diskutabla delar, som rotbidrag för hyresvärdar. Den ryckiga subventionspolitiken har förstört mer än den byggt upp i branschen. Dessutom säger sig de grönaröda tillföra sex miljarder till rotprogrammen och det är att slira med språket. Mer än hälften av pengarna är samma pengar regeringen Reinfeldt avsatt för rotavdrag.
Sådana luringar lever väljarna bättre utan, vilket socialdemokraterna med rätta påpekade när regeringen i vårbudgeten sorterade in a-kasseutbetalningar som aktiv arbetsmarknadspolitik.
Att göra rätt och vara ärlig är det viktiga i politiken. Det är inte fult att hoppas att lede fi gör bort sig. Men det är en osäker strategi.
DN