Socialdemokraternas brist på nya idéer skrämmer bort storstadsväljarna. Svårigheten att förändra partiet är en belastning för Sahlin.
Det fanns en tid då socialdemokratin sade sig stå i förbund med framtiden. Efter utspelen i Almedalen är det svårt att hävda att partiet förmår leva upp till detta stolta credo. Mona Sahlin har i huvudsak levererat innehållslösa deklarationer om ”investeringar i nya jobb”.
Skatterna ska höjas men oklart vilka. Inte ett ord om hur landets företagare, som skapar de jobb som betalar för välfärden, ska våga anställa fler.
Oppositionens förslag om förändringar av fastighetsskatt och ytterligare avdrag till arbetande pensionärer är smärre justeringar av redan geomförda blåa reformer.
Att få ”spela bollen där den ligger” är alltid ett problem för oppositionspartier. Förändringen måste ske utifrån vad den sittande regeringen gjort. Men tydliga framtidsvisioner bör ett oppositionsparti ändå ha. Budskapet verkar hittills vara ökade offentliga utgifter och något höjd a-kassa.
På gårdagens DN Debatt kritiserar de rödgröna partiledarna att regeringen höjt brytpunkten för statlig skatt. Den typen av retorik kan möjligtvis entusiasmera folkhemsnostalgiker men risken är att storstadsväljarna stöts bort ytterligare.
I EU-valet lyfte S fram kollektivavtalen som huvudfråga. Partiet blev fjärde störst i Stockholm.
För den urbana medelklassen är inte globaliseringen i första hand ett hot utan en möjlighet. Politiska budskap som uppfattas som moderna, framtidsinriktade och verklighetsnära går hem. Rädsla för omvärlden och förändring gör det inte.
Visionslösheten har flera förklaringar. Det långa maktinnehavet har gett Socialdemokraterna en unik möjlighet att genomföra sin politik. Men nu kan knappast den offentliga sektorn bli större, skattetrycket högre eller fördelningspolitiken offensivare.
Det är ett symptom på idéfattigdomen att vänstern inte lyckats kapitalisera på att världen ännu en gång befinner sig i en finansiell kris. Den intellektuella förnyelse som förs fram av rörelsens yngre generation har svårt att slå rot, både i partitoppen och bland medlemmarna. Ur de rådslag som inleddes efter valnederlaget 2006 kom inte mycket nytt.
Sahlins ofrivilliga äktenskap med Vänsterpartiet försämrar möjligheten till politiska kompromisser som går hem hos mittenväljare. LO:s stöd i form av pengar och valarbeterare har också ett pris. Förslag om lägre skatter och en mer flexibel arbetsmarknad slängs i papperskorgen.
Bland de socialdemokratiska toppnamnen finns få förnyare. Sahlins bleka facit efter åren som statsråd inger heller inget större förtroende, vare sig i de egna leden eller hos väljarna.
När Sverige för 50 år sedan påbörjade förvandlingen från industri- till tjänstesamhälle förmådde Socialdemokraterna attrahera nya väljargrupper. Strategin lyckades av två skäl. Dels expandarade välfärdsstaten kraftigt, dels förmedlade partiet en vision som många kunde känna igen sig i.
Nu är välfärdsstaten svälld till bristningsgränsen och väljarna i landets större städer vänder ryggen åt partiets. Det borde få rörelsen att tänka om.
DN