Euroländernas ledare sitter med dåliga kort, utan chans att begära omgiv. Vid onsdagens toppmöten finns tre stora problem att tackla, men ekonomiska eller politiska hakar med alla lösningar.
För det första står det klart sedan länge att Grekland aldrig kan betala sina skulder. Regeringen fortsätter att anta sparpaket och ändå missa budgetmålen. Den nedskrivning av privata investerares fordringar med 21 procent, som gjordes upp i somras, är omkörd av verkligheten. Euromedlemmarna pressar bankerna att acceptera en siffra på 60 procent, men de vill bara gå med på 40.
I vilket fall är det oklart hur mycket Greklands skuldberg verkligen minskar. Hur Aten ska lyckas med utlovade privatiseringar och strukturreformer är fortfarande en gåta.
För det andra ska det europeiska banksystemet överleva Grekland. Därför ställs krav på ökad kapitaltäckning, ett mått på vilka risker som tas. Den nya översynsmyndigheten EBA säger att det behövs 108 miljarder euro i nytt kapital. Det ska skjutas till av ägarna, staterna eller i sista hand räddningsfonden EFSF.
Men IMF tror att det krävs 200 miljarder, och EBA verkar ha gjort en glädjekalkyl. Dessutom kan bankerna öka kapitaltäckningen genom att sälja av tillgångar i stället för att dra in nya pengar. Det vore förödande för företagens möjligheter att låna.
Ett tredje och ännu svårare problem är att bygga skyddsvallar så att den grekiska krisen inte översvämmar hela eurozonen. EFSF har en utlåningskapacitet på 440 miljarder euro, men nästan hälften är intecknat för Grekland, Irland och Portugal. I juli fick EFSF nya uppgifter. Om Italien eller Spanien behöver hjälp räcker medlen inte till.
I nuläget går det inte att utöka EFSF, för att Tyskland inte vill och Frankrike inte kan. Tyska regeringen har lovat redan skeptiska skattebetalare att inte pumpa in mer. Fransmännen riskerar att förlora det högsta kreditbetyget om man ställer ut större garantier till EFSF, särskilt som de kan behöva bistå franska banker som samlat på sig för många sydeuropeiska statsobligationer.
Frankrike vill förvandla EFSF till en bank, med möjlighet att låna obegränsat av Europeiska centralbanken (ECB). Det är ingen dum tanke, men dessvärre är den omöjlig att förverkliga.
Tyskland säger tvärt nej för att det skulle strida mot EU:s fördrag att låta ECB:s sedelpressar staga upp euroländernas budgetar. Centralbanken själv är också emot, för att den inte vill vara regeringarnas sista räddningsplanka. Och medan ECB anser att inflationsbekämpning är dess huvuduppgift, är tyskarna av historiska skäl rädda för att ökad penningmängd skulle sätta fart på prisstegringarna.
Att kompromissa ihop euroländernas oförenliga ståndpunkter sker inte i en handvändning. Men de alternativ som diskuteras gör ingen glad.
EFSF kan ”försäkra” en viss del av nya obligationslån från till exempel Italien. Frågan är hur mycket lugnare en investerare blir av att bara riskera 80 i stället för 100 procent av sitt kapital. Och vad det i princip handlar om är ett finanstrick som ska få EFSF att se större ut, utan att några nya pengar tillkommer. Ett annat förslag är att locka norrmän, kineser och andra utomstående att satsa på eurozonen, men de har inga skäl att göra det gratis.
Och på himlen lurar ett svart italienskt ovädersmoln. Krisen fick räntorna på Italiens gigantiska statsskuld att raka i vädret. I måndags blev Berlusconi tillsagd av eurokollegerna att på ett par dagar ordna de ekonomiska reformer han misslyckats med i 15 år. Hans alltmer paralyserade regering råkade genast i nya gräl.
Åtskilligt snickrande återstår på eurobygget. Dagens europeiska toppmöte kommer inte att sopa undan alla motsättningar. Obalanserna mellan starka exportländer och svaga skuldstater blåser inte bara bort, inte heller Europas grundläggande tillväxtproblem. Eventuella fördragsändringar tar tid. Vad vi måste hoppas på är någorlunda hållbara akutinsatser som lägger grunden till långsiktig rehabilitering.