Det har gått ett år sedan femdagarskriget i Georgien. Frågan är vad det betydde. Läget på marken är i stort sett detsamma som före konflikten. Relationerna mellan västvärlden och Ryssland har – efter några inledande men halvhjärtade protester mot det ryska agerandet – också återgått till normala, om än ljumma förhållanden.

Själva skuldfrågan är ännu oklar. Georgiens aggression gav Ryssland humanitära motiv att intervenera. Men ädelmodet klingar falskt. Ryssland har varken gjort sig känt för att värna folkens självbestämmanderätt eller hålla den humanitära fanan högt. Det räcker med att nämna den ryska krigföringen i Tjetjenien.

Huvudskälet till interventionen var en annan. Georgien skulle sättas på plats. Samtidigt ville Moskva visa sina muskler för övriga forna Sovjetrepubliker.

Strategin misslyckades. I stället för att låta sig skrämmas fjärmade kriget grannländerna ytterligare från den stora grannen. I Baltikum och Östeuropa blev Georgiens öde en bekräftelse av att det nya Ryssland är opålitligt och revanschistiskt. I Ukraina såg man sig stå på tur för Moskvas inblandning. Till och med Rysslands trognaste allierade Vitryssland har börjat vända sig åt annat håll.

Ett år efter konflikten har Ryssland bara lyckats få Nicaragua och Somalia att erkänna Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. Moskva börjar helt enkelt få ont om vänner.

Orsaken är det ryska ledarskapet realpolitiska inställning till omvärlden. Normer, utfästelser och goda relationer betraktas som utanpåverk. Det är makt och muskler som gäller. Därför satsar Moskva hellre på militär upprustning och strategiska rörledningar än att förbättra investeringsklimatet och stärka sin goodwill utomlands. Hellre fruktad än älskad, tycks Kreml resonera. En gammal sanning i internationell politik, som dock blivit allt mindre relevant i dagens globaliserade värld.

Med en stor och välutbildad befolkning i Europas utkant borde förutsättningarna för handel och investeringar i detta jätteland vara gynnsamma. Och Ryssland är i stort behov av en modernare och mer diversifierad ekonomi.

Den ryska regeringen är medveten om detta – åtminstone på papperet. Men frestelsen att inrikespolitiskt spela på den sårade ryska nationalstoltheten har varit stor. Militärparader och västfientliga uttalanden har gett kortsiktig popularitet åt det alltmer auktoritära ledarskapet.

Bristen på fria medier och politisk opposition bidrar till att den populistiska retoriken går hem. Premiärminister Vladimir Putins barbröstade machostil ger fler poäng i dagens Ryssland än den lågmälde presidenten och juristen Dmitrij Medvedevs tal om ekonomiska reformer och förbättrade relationer med väst.

Skillnaden mellan de bägge ledarna är kanske mest en fråga om framtoning – Medvedev blev trots allt handplockad av Putin till presidentposten. Men skillnaderna i ledarstil kan ändå sägas symbolisera det vägval som Ryssland står inför.

Å ena sidan ekonomiska och demokratiska reformer med sikte på en bättre vardag för vanliga ryssar och normala relationer med omvärlden. Å andra sidan en fortsatt rysk ”sonderwegspolitik” kantad av isolering, fattigdom och nya konflikter. Den sistnämnda vägen kommer, tvärt emot machoretoriken, att göra Ryssland till en underutvecklad och osjälvständig marginalstat – inklämd mellan det rika Europa och ett allt mäktigare Kina.

DN