Det cypriotiska parlamentet sa ett rungande nej till paketet, och på onsdagen pågick en desperat jakt på andra lösningar. Bankerna håller stängt på obestämd tid. När det väl blir möjligt att ta ut pengar finns risken att alla vill göra det. Europeiska centralbanken (ECB) hotar i sin tur med att nästa vecka dra in likviditetshjälpen till cypriotiska banker. Då faller landets finanssystem sönder.
EU villkorade sitt nödlån på 10 miljarder euro med att cyprioterna själva måste hitta 6 miljarder för att fylla statskassan och bankerna. Det låter inte mycket men hålen motsvarar i princip Cyperns hela BNP.
Ett alternativ till skatten på alla bankkonton är att lägga den bara på tillgångar över 100 000 euro, gränsen för EU:s insättningsgaranti. Det har regering och parlament avvisat på grund av risken för en så massiv kapitalflykt att öns hela affärsmodell ödeläggs. En annan tanke är att nalla ur statens pensionsfonder, som Portugal gjort förut, men det är inte särskilt framsynt.
Ryssland kan vara en annan livboj. President Putin & Co har stormat mot det planerade röveriet mot cypriotiska konton, eftersom rika undersåtar har minst 20 miljarder euro placerade där, och har redan gett miljardlån i krishjälp. Men EU, som anser att ryska oligarkers och skurkars pengatvätt är ett av Cyperns huvudbekymmer, är knappast roat av ett partnerskap med Moskva.
Ett sista halmstrå är att pantsätta de gasfyndigheter som upptäckts vid den cypriotiska kusten; Gazprom skulle kunna vara intresserat, även om inga inkomster skapas förrän tidigast 2018. Enligt Turkiet är dock Cypern alls icke ensam ägare till reserverna.
På ett annat plan fortsätter en annan räddningsoperation: att återställa förtroendet för den europeiska insättningsgarantin. Att bryta den på Cypern var tydligen det enda förhandlarna – EU, ECB, IMF, regeringen – kunde enas om. Men genom att garantin åsidosätts där blir den ihålig även i andra euroländer.
Det ynkliga skyllandet på andra fortsätter, men förslaget att dra in pengar från banksparare fanns med i en hemlig EU-promemoria redan i början av året. Och det spelar egentligen ingen roll vems hugskott det var. EU har godkänt, liksom ECB som annars ivrigt förespråkar en europeisk bankunion med gemensam insättningsgaranti.
Cyperns ekonomi är liten och i sig en minimal smittorisk för eurozonen. Spridningsfaran har EU självt skapat. Det som gjorts en gång med insättningsgarantin kan göras igen, oavsett hur ofta papegojan upprepar ordet specialfall. Även när privata investerare i grekiska statsobligationer i fjol ”frivilligt” tvingades acceptera förluster (för övrigt den stora knäcken för de cypriotiska bankerna) påstods det vara en unik åtgärd.
Utan tvivel är den cypriotiska banksektorn för stor, åtta gånger landets BNP. Det är lite mer än på Irland vid tiden för kraschen, även om det stabila Luxemburg också har en gigantisk finansbransch. Precis som Cypern hittills vägrat genomföra privatiseringar och maskat med andra reformer, finns det EU-krav om bankerna som inte följts. Har Cypern inte råd att underhålla sin affärsmodell är det knappast europeiska skattebetalares sak.
Men strukturförändringar tar tid. Samtidigt står banksystemet på Cypern inför en härdsmälta.
Att Cypern tvingas lämna euron kan inte uteslutas, och de direkta efterräkningarna för valutaunionen torde i så fall bli begränsade. Men åter ligger faran i exemplets makt: kan Cypern gå ur samarbetet, så kan väl Grekland och…
En förmögenhetsskatt kan inte vara en otänkbar del av en krislösning, om den faktiskt drabbar förmögna. Men Cypern och EU behöver framöver både snabba och genomtänkta beslut.