Stefan Löfven måste inte vinna Stockholm för att vinna landet. Huvudstaden är stor och den är hjärtat i en snabbt växande region. Men det finns ingen politisk naturlag som säger att kontroll över Stockholm är nyckel till framgång i riket.
Snarare tvärtom. Under flera decennier har majoriteten i Stadshuset brukat skifta varje val, medan Socialdemokraterna har haft en stark dominans på riksplanet.
Senaste valet bröts mönstret genom att de borgerliga för andra gången i rad erövrade en majoritet av platserna i Stadshuset. Opinionsmätningen från Ipsos som DN publicerade i går visar att stödet för de fyra allianspartierna sedan dess ökat ytterligare.
Denna tyngdpunktsförskjutning kan mycket väl spegla ett nytt mönster där makten både i huvudstaden och på nationell nivå förskjuts åt höger. I stället för ständiga maktväxlingar får vi i Stockholm blå dominans. Och i stället för röd dominans får vi i rikspolitiken ofta återkommande maktväxlingar.
DN/Ipsos Stockholmsmätning borde vara oroande läsning för Stefan Löfven. Inte för att den rymmer någon avgörande information om hans möjligheter att vinna regeringsmakten efter nästa val, utan för att den blottar honom för intern kritik.
Efter Juholtdebaclet präglades partiet mer än något annat av lättnad: Äntligen en stabil ledning. Att Löfven fick snabb utdelning i opinionsmätningarna på nationell nivå gav honom välbehövlig tid att växa in i rollen och rekrytera egna medarbetare.
Men det var den djupa krisen som skapade uppslutningen kring den nya ledningen, inte någon konsensus om i vilken riktning partiet borde utvecklas.
Stefan Löfven är inte stockholmare och inte kvinna. Det gör att han klarar sig undan en del av den misstro som mötte Mona Sahlin. De skiljer sig åt också till stil och i valet av frågor som de lyft fram. Men gemensam är övertygelsen att Socialdemokraterna måste föra en politik som gör dem regeringsfähiga i väljarnas ögon. De ska uppträda som ansvarsbärare. De ska pragmatiskt söka lösningar i samarbete med andra partier och krafter i samhället.
För socialdemokrater med det synsättet kan Stockholm användas för att synliggöra samhällets förändring. Här är den sociala rörligheten och utbildningsnivån hög. Här är de traditionella industriarbetarna få och medelklassen stor.
Partiets problem i Stockholm tjänar därmed som illustration till vad som hotar om det vänder sig inåt och odlar sina myter i stället för att intressera sig för samhällets förändring och människorna som lever i det.
Vad händer då om kärleken är obesvarad? Vart tar trovärdigheten vägen om den politiska inriktning som delvis motiverats med att den ska svara mot storstadsväljarnas behov här tas emot med en axelryckning?
Enskilda opinionsmätningar skapar ingen ledningskris. Men i ett läge där ifrågasättandena redan börjat komma kan de svaga siffrorna i Stockholm ge de interna kritikerna mer vind i seglen.
Innehållet i måndagens inlägg från S-ledningen på DN Debatt är redan bortglömt. Ordet ”affärsplan” däremot kommer att leva vidare eftersom det så lätt låter sig utnyttjas som slagträ av alla som uppfattar ledningens pragmatism som en form av högeravvikelse.
Leif Pagrotskys interna skatteutredning har också höjt konfliktnivån. Jobbskatteavdrag och rutavdrag ska behållas. Fastighetsskatt och förmögenhetsskatt kommer inte tillbaka. De beskeden var tydligt präglade av insikten om farorna med att hamna i otakt med breda väljargrupper i Stockholm. Men på sådana förslag vinner ledningen inga interna popularitetspoäng.
Kommunalvalet i Stockholm har Socialdemokraterna råd att förlora. Den avgörande striden är den interna om partiets färdriktning och Stockholm som symbol och exempel på hur samhället förändras.