Ledare

S får noll pensionspoäng

Foto: Magnus Bard

Kort efter valet meddelade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de hade ”gjort upp” om att MP skulle ansluta sig till pensionsöverenskommelsen. Det faktum att denna vilade på ett 20 år gammalt samarbete mellan S och de fyra borgerliga partierna tycktes vara en detalj.

Den nya socialförsäkringsministern Annika Strandhäll (S) stoppade på egen hand in en MP-företrädare i pensionsgruppen, som vårdat systemet i alla år. Nu är hon ”väldigt förvånad” över att allianspartierna behagar ha synpunkter och tänker utebli från dagens möte.

Förvisso finns ett inslag av borgerlig taktik. Sådan är politiken. Alliansen tar en chans att visa att de två regeringspartierna har en lång historia av oenighet om pensionerna. På samma sätt är statsminister Stefan Löfvens så kallade utsträckta händer fulla av baktankar om att splittra borgerligheten.

I sakfrågan hävdar nu koalitionskamraterna unisont att MP ställer upp på grunderna i dagens pensionssystem och därför har rätt till en plats vid bordet. De gröna begärde ju inträde i pensionsgruppen 2012, gubevars. Fast – då sa S nej. Vad som har förändrats är framför allt att MP numera sitter i Löfvens regering. Detta är dock i sig inget argument.

Alliansens fyra gruppledare i riksdagen beskrev på onsdagens DN Debatt skälen till varför de är skeptiska till att släppa in MP i pensionsgruppen. Partiet råkar nämligen ha ett bagage av ståndpunkter som rycker undan grunden för systemet.

Sveriges egen finanskris i början av 1990-talet avslöjade hålen i ATP-modellen, vars överlevnad var hotad. En ny struktur började byggas upp av de borgerliga och Socialdemokraterna vid en tidpunkt när MP inte ens satt i riksdagen. Pensionerna skulle bero på hur mycket man har arbetat men också kopplas till den allmänna ekonomiska utvecklingen för att bli långsiktigt hållbara. Högre tillväxt, mer pension – och i sämre tider, mindre.

Miljöpartiets själ har däremot alltid varit skeptisk till själva begreppet tillväxt, ofta snarast likställt med rovdrift. Även kongressen i somras slog fast att målet är en ”ekonomi som inte bygger på tillväxt”, något som återkom i valmanifestet. Språkrören var inte förtjusta. Men hade partiet verkligen genomgått en metamorfos borde inte förslaget ha haft en chans.

Fler som jobbar, och fler arbetade timmar, är nästa nödvändiga del av ett robust pensionssystem. MP:s krav på kortare arbetstid och friår drar iväg åt andra hållet, och leder dessutom till lägre skatteintäkter. Mer ledighet är möjligen attraktivt för gröna storstadsväljare, men missgynnar de äldre som hela tiden blir fler.

Debattartikeln betonar därtill pensionsöverenskommelsens politiska dimension. Den handlar om ekonomisk långsiktighet, men också om att undertecknarna ska ta ett gemensamt ansvar när problem eller kritik uppstår. Finanskrisen fick bromsen att slå till, eftersom skulderna översteg tillgångarna, och pensionerna sjönk. De fem partierna stod fast vid systemet, men skruvade till det så att svängningarna kunde dämpas.

I pensionsgruppens spelregler ingår att alla ska vara överens innan något ändras. Men den dag MP inte sitter i regeringen, vad säger partiet då i ett känsligt läge? Nej till tillväxt? Att alla språkrör kan ignorera partikongressen är inte allom givet.

Pensionsöverenskommelsen är det mest långvariga och stabila blocköverskridande samarbete Sverige har haft på senare decennier. Den var ett svar på 90-talskrisen och ett problem som fem partier kände av och erkände. Det förpliktar än i dag. En yrvaken nykomling har mer att bevisa än att dess högsta önskan är att sitta i 38-procentsregeringen.

Alliansens gruppledare påpekar att frågan om pensionsgruppens medlemmar också kräver enighet. I stället har S ensidigt bjudit in sin kompis. Det går att hävda, som Riksförsäkringsverkets förre generaldirektör KG Scherman i en replik, att regeringen styr riket och får göra som den vill med pensionsgruppen. Fast det missar poängen.

Stefan Löfven har redan visat att det var viktigare att vänslas med Vänsterpartiet än att försvara uppgörelsen med allianspartierna i Friskolekommittén. Om han väljer ett eget spår också när det gäller pensionsöverenskommelsen är det fara å färde. Och dessvärre säger det i så fall allt om hans påstådda ambition att skrota blockpolitiken.