De rödgröna partiernas kommande valplattform presenteras bit för bit. Men helheten saknas och hittills är det Mona Sahlin som har förlorat på strategin.
I går var det dags igen. De rödgröna kallade till presskonferens för att presentera en del av innehållet ur den kommande valplattformen. I Studentpalatsets hörsal mitt i Stockholm lovade Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand bland annat höjda studiemedel, fler högskoleplatser och nya antagningsregler.
De borgerliga har följt ungefär samma strategi. Alliansens valbudskapet har styckats upp och portionerats ut i lagom stora bitar. Ibland har de innehållit nya överenskommelser, men ofta är det politisk skåpmat som värmts upp och serverats på nytt.
Strategierna innehåller också taktiska finurligheter. Alliansen passade till exempel på att avslöja hela innehållet i sitt valmanifest samma dag som Mona Sahlin skulle frågas ut i SVT. På så sätt hoppades de vinna den dagens slag om medieutrymmet.
Nu ryktas det om att de rödgröna tänker ge igen. Planen sägs vara att Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly ska presentera hela den rödgröna valplattformen samma dag som Fredrik Reinfeldt har kallats till SVT.
Det är möjligt att denna katt- och råttalek ger en del taktiska poäng. Men den är också irriterande och förvirrande för väljarna. För de rödgröna innebär ett uppstyckat budskap dessutom politiska risker, framför allt för Socialdemokraterna.
Gårdagens presskonferens utgjorde ett åskådligt exempel. De tre partiernas företrädare fick tala lika många minuter var. Mona Sahlin inledde med behovet av fler högskoleplatser. Därefter fick Wetterstrand presentera löftet om höjda studiemedel. Sist förklarade Ohly varför de rödgröna vill ge poäng för arbetslivserfarenhet för den som söker en plats på universitetet.
Det var ett tillbakablickande politiskt budskap. De rödgröna lovade än en gång att återinföra sådant som tagits bort. Att ge meritpoäng för högskolestudier till den som arbetat – oavsett med vad – känns som en riktigt gammaldags idé.
Sahlin uppträdde som en vänligt enande och samlande kraft. Det är sympatiskt, men problematiskt. Socialdemokraternas ledare tar ett steg tillbaka och släpper fram andra. Själv hamnar hon i kläm.
I går räknades det kronor och ören, men det politiska budskapet var vagt.
Det handlade inte om högskolornas, forskningens och utbildningens mer långsiktiga roll. Inga sammanhållna framtidsidéer låg bakom de förslag som presenterades.
Efter en stund verkade det som om Miljöpartiets språkrör tyckte att det var lite besvärande. Med en kort, glödande appell hyllade Maria Wetterstrand utbyggnaden av de mindre högskolorna, som skedde under socialdemokratiskt styre från 1970-talet och framåt. Wetterstrand tyckte tydligen att någon behövde rycka ut till Socialdemokratins försvar. Det skedde med ännu en återblick.
De rödgröna har hittills lyckats komma överens i en lång rad sakfrågor. En av de svåraste rörde den svenska insatsen i Afghanistan. Men det återstår fortfarande en hel del. Det saknas till exempel besked om vad ”skatten på förmögna” innebär och hur de rödgröna vill utforma sjukförsäkringen.
En eventuellt framtida regeringspolitik handlar dessutom inte enbart om en lång rad sakfrågor. Det behövs helhet, riktning och en grundläggande samsyn om hur Sverige ska styras.