Arbetslösheten bland unga måste tas på stort allvar. Men den bild Mona Sahlin ger av problemet är falsk och leder inte heller mot rätt lösning.
Sedan regeringsskiftet 2006 har ungdomsarbetslösheten fördubblats, hävdar S-ledaren Mona Sahlin. Hon hänvisar till den hårresande siffran 190 000 arbetslösa – över 30 procent – mellan 15 och 24 år. Och hon påstår dessutom att regeringen nonchalerar detta eskalerande samhällsproblem. Men hennes påståenden håller inte för granskning.
En debattartikel av två statistiker (DN Debatt 9/7) visar hur svårtolkad statistiken över ungdomsarbetslöshet har blivit. 2007 fick Statistiska centralbyrån, SCB, nya direktiv av alliansregeringen. Arbetslöshetsstatistiken skulle anpassas till
ILO:s och EU:s regler, vilket bland annat innebär att heltidsstuderande som söker jobb räknas som arbetslösa.
Det betyder i klarspråk att SCB genom telefonintervjuer samlar in uppgifter om exempelvis hur många 15-åringar som skulle vilja jobba extra. De behöver inte ens vara inskrivna på arbetsförmedlingen. Det betyder också att högskolestuderande som vill dryga ut studielånet, men som inte har en tanke på att avbryta sina studier, räknas som arbetslösa.
Heltidsstuderande som söker jobb är en mycket heterogen grupp. Självklart är studierna en nödlösning för vissa. Men nio av tio definierar sig själva som studerande – inte som arbetslösa. En ganska stor del av gruppen är elever på gymnasiet, eller till och med grundskolan. Det vore knappast önskvärt ur samhällets synpunkt att de slutar plugget och börjar jobba.
Ser man till hela åldersgruppen 15–24 år är det bara 6 procent som saknar både jobb och utbildningsplats.
Allt det här vet naturligtvis Mona Sahlin. SCB ville redan i mitten av 1980-talet ändra statistiken så att den skulle inkludera heltidsstuderande som söker arbete. Det stoppade dock den socialdemokratiska regeringen. I den regeringen klev Sahlin själv in som arbetsmarknadsminister 1990.
Låt oss återvända till den tidigare arbetsmarknadsministern Sahlins siffror. Hon väljer att jämföra arbetslösheten i april 2010, 193.700, med arbetslösheten i december 2006, 95.100 (det årets lägsta). På så vis får hon fram en ökning på nästan 100.000, vilket är mer än en fördubbling. Jämför man i stället april 2010 med april 2006 blir skillnaden inte lika slående – drygt 40.000 personer – men den blir åtminstone korrekt. Eftersom arbetslösheten bland unga varierar kraftigt över året är det orimligt att jämföra april med december.
Att unga väljer att utbilda sig under en lågkonjunktur är bra – även om vissa av dem hellre skulle jobba. Det verkliga problemet är de unga som är helt sysslolösa. Mot denna grupp måste särskilda satsningar riktas. Regeringen lovade i Almedalen att tillföra ytterligare 1,4 miljarder kronor till lärlingsplatser. Det är en möjlig väg.
Mona Sahlins recept är i stället fler utbildningsplatser. Eftersom många av de arbetslösa unga redan bedriver heltidsstudier är det behovet inte så stort som hon ger sken av.
Påståendet att regeringen struntar i ungdomsarbetslösheten saknar grund, liksom påståendet att denna har fördubblats. Sanningen om ungdomsarbetslösheten är – precis som med arbetslösheten generellt sett – att det är en framgång för regeringen att sysselsättningen inte har minskat mer än marginellt under de senaste två åren av djup ekonomisk kris i hela världen.
Satsningarna på de unga som står längst bort från arbetsmarknaden måste fortsätta. Men för att nå resultat måste man först göra en riktig analys. Därför är oppositionens vrångbilder skadliga.