LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin lämnar sin styrelsepost i AMF Pension. Hon får därmed betala priset för Socialdemokraternas katastrofala siffror i helgens opinionsundersökningar.
Skandalen kring pensionsavtalet för förre vd:n i AMF Pension har pågått under flera veckor och nådde en ny punkt i går eftermiddag, då LO kallade till ett extrainsatt möte med sina förbundsordföranden.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin sade i lördags till Sveriges Radio att Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande tillika styrelseledamot i AMF Pension, borde avgå från den senare posten. Så skedde också i går. Något besked om att Lundby-Wedin stiger ned från sin tron i LO-borgen kom dock inte under söndagen. Men inte heller där tycks hon sitta säkert. I dag återupptas krismötet där hennes öde kan komma att avgöras.
Sannolikt kan det låga väljarstödet för Socialdemokraterna i de senaste opinionsmätningarna härledas till AMF-skandalen. Samtidigt behöver inte stormen kring LO-basen vara den enda orsaken till att Moderaterna enligt Demoskops undersökning nu är landets största parti. Socialdemokraternas krishantering har varit rent ut sagt usel under den pågående finanskrisen. Förslag om att ta från de rika och ge till de fattiga må gå hem i sagoböckerna, men knappast bland en av världens hårdast beskattade befolkningar.
Att alliansen fått ett så stort försprång över de rödgröna kan också vara en ren ledarfråga. I Skops senaste förtroendemätning anser 56 procent av väljarna att regeringen gör ett bra jobb – de högsta siffrorna en svensk regering åtnjutit sedan 2002. Statsminister Fredrik Reinfeldt har en tacksam roll. Hans trygghetspoäng hos allmänheten tycks öka, inte beroende på hans egna prestationer, utan i takt med att Mona Sahlin framstår som allt mindre handlingskraftig och allt mer oförutsägbar. Knappast de ledaregenskaper som väljarna söker efter i kristider.
Ett exempel på Sahlins bristande förmåga är just den förvirrade hanteringen av AMF-skandalen. Sahlin visade först sitt stöd för partistyrelsekollegan Lundby-Wedin, för att sedan göra en helomvändning. Mona Sahlins avståndstagande från LO-basen kom långt in i AMF-affären. Det riskerar att uppfattas som ett desperat drag för att rädda partiets skinn snarare än ett ställningstagande mot orimliga pensionsavtal.
Ponera att Socialdemokraterna blir av med den uppenbara börda som Wanja Lundby-Wedin kommit att utgöra. LO-basens trovärdighet är nu så låg att ett centralt deltagande i den kommande valrörelsen skulle skada Socialdemokraterna. Men kvar kring partiledarens ben finns fortfarande Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som drar åt än det ena, än det andra hållet med en försvagad och ifrågasatt ledare i mitten. Det rödgröna samarbetet har visat sig vara en återvändsgränd. Vänsterpartiet har genom sina radikala utspel under finanskrisen återigen visat att de inte är mogna för en plats i regeringen.
Frågan är hur länge partiet orkar hålla igång ”operation Rädda Mona” under de förutsättningarna. Antingen fortsätter man att utse syndabockar bland de personer som direkt eller indirekt bidrar till att förtroendet för Socialdemokraterna minskar. Eller så inser man varthän det barkar och utser en ny partiledare.