Samarbeta! Så löd Mona Sahlins ”enkla men allvarligt menade uppmaning” till riksdagen i hennes sista partiledardebatt. Det finns skäl att tro att den kom från hjärtat. Men rådet är inte helt enkelt att följa, vilket inte minst hennes eget öde visar.
Det var Ingvar Carlsson som för drygt 20 år sedan tog in Mona Sahlin i sin regering och som i henne såg ett partiledar-ämne. Nu när hon i riksdagens talarstol skulle sammanfatta vad hon fann viktigt att föra vidare tog hon sin utgångspunkt just i några ord av sin mentor: ”Sverige är för litet för stora konflikter.”

Sahlin framhöll att många av de bestående och verkligt viktiga reformerna vuxit fram i ett samarbete över blockgränsen. Grunden för det statsfinansiella ramverket lade Socialdemokraterna tillsammans med Centern. Det tidiga 90-talets stora skattereform genomfördes i samarbete med Folkpartiet. Pensionssystemet är resultatet av ett ännu bredare samarbete över blockgränsen.

Men det som Sahlin nu tyckte sig se i riksdagen var något helt annat: en allt mer cementerad blockpolitik. Hon betecknade det som paradoxalt att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skulle få en sådan effekt.

Att Mona Sahlin nu känner en frustration inför det parlamentariska läget är fullt begripligt. Men liksom socialdemokratiska regeringar under Ingvar Carlsson ibland sökte blocköverskridande lösningar gör även den nuvarande regeringen det. Reinfeldt har gjort klart att han i invandringspolitiken kommer att söka stöd från Miljöpartiet. I Afghanistanfrågan har regeringen redan ingått en blocköverskridande överenskommelse som även Socialdemokraterna deltagit i.

Så gör inte statsminister Reinfeldt för att han älskar att göra avsteg från sitt partis eller sin regerings linje utan för att han måste. Men där skiljer han sig inte från Ingvar Carlsson eller andra regeringschefer som saknat majoritet i parlamentet. Nog menar de allvar när de hyllar den breda enigheten och beskriver den som grunden för långsiktig stabilitet. Men de gör också en dygd av nödvändigheten.

Till en del handlar Socialdemokraternas ovilja mot blockpolitiken om att de uppfattar den som riktad mot dem själva. Blockpolitik innebär i praktiken ett nära samarbete på den borgerliga sidan, och sådant begränsar handlingsalternativen för Socialdemokraterna. Som stort parti utan egen majoritet står de som starkast när det finns flera mindre partier tillgängliga och Socialdemokraterna kan välja om de ska samarbeta vänsterut eller högerut.

Men när Mona Sahlin predikar samarbetets lov och blockpolitikens förbannelse är det ändå inte bara ett förtäckt angrepp på Moderaterna. I partiledardebatten hyllades Sahlin av Maria Wetterstrand för sitt mod att samarbeta med Miljöpartiet. Det berömmet förtjänade hon. När de hösten 2008 tillsammans meddelade att deras partier inlett ett långsiktigt samarbete var det framför allt Sahlin som tog en risk.

Hon hade dragit slutsatsen att den tid var förbi när Socialdemokraterna ensamma kunde göra anspråk på att utgöra ett regeringsalternativ. Därför satsade hon på en allians med Miljöparitet. Tillsammans skulle de inta en stark position i politikens mittfält. De kunde inte av egen kraft bryta blockpolitiken. Men deras tvåpartiallians utgjorde en utmaning mot den.

Det var verkligen ett modigt steg. Och det visade att Mona Sahlin hade viljan att utmana blockpolitiken. Men det sprack redan efter några dagar. Det modigaste Sahlin gjorde som partiledare blev därmed också hennes största misslyckande.

DN 20/1 2011