I svensk säkerhetspolitisk debatt kastar sig politiker mellan oro för klimatförändringar och cyberattacker. Trendkänsligheten får dem att ignorera utvecklingen i öst.
För tre år sedan presenterade Försvarsberedningen sin bild av Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar. Den gången var ledamöterna så upptagna med att förstå klimatförändringens betydelse för vårt nationella försvar att man undvek att fokusera på utvecklingen i vårt närområde. Rysslands alltmer auktoritära tendenser fick ingen nämnvärd plats i omvärldsanalysen, trots Kremls aggressiva ton mot flera grannländer och betydande militära upprustning.
Kanske var tystnaden om vår östliga granne symtomatisk, med tanke på att den dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén så sent som 2004 konstaterade att ”Ryssland demokratiseras och vävs alltmer in i det europeiska samarbetet”.
När det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget i dagarna träffas på Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, talar man från scenen inte längre om hur vi ska skydda oss mot eventuella klimatförändringar. I stället lyfts IT-attacker fram som ”det största hotet mot svensk säkerhet”, för att citera Försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt (S), en gång ledamot i ovan nämnda försvarsberedning.
Att så kallade cyberhot uppmärksammas är relevant och viktigt, inte minst eftersom IT redan har använts som ett kraftfullt vapen mot länder som Estland, Georgien, Sydkorea, USA och Iran. Enligt en artikel i söndagens New York Times finns åtskilligt som tyder på att USA och Israel gemensamt ligger bakom datamasken Stuxnet, som skapat omfattande problem för det iranska kärnenergiprogrammet. Skadeverkningarna jämförs med om de iranska anläggningarna skulle ha bombats från luften.
Samtidigt säger det tvära perspektivskiftet i den svenska debatten rätt mycket om våra försvarspolitiker. Att de på bara några år kastar sig från klimat till IT när de ska förklara hotbilden mot Sverige, handlar mer om deras egen trendkänslighet än om betydande förändringar i vår omvärld.
Till ambitionen att ständigt tala om det senaste modeordet hör också en oförmåga och ovilja att beröra de traditionella hot som finns mot stabiliteten i vår del av världen. De senaste veckornas hårdnande klimat i Vitryssland är en handfast påminnelse om att Sveriges närområde inte bara rymmer demokratier utan såväl auktoritära stater som diktaturer.
Därtill finns ett antal länder som har kort erfarenhet av demokrati och som i flera fall drabbats av hårda påtryckningar från Moskva. Hur dessa stater kommer att utvecklas vet ingen. Men det ligger i hög grad i Sveriges och EU:s intresse att på alla sätt stödja den demokratiska utvecklingen i öst. EU-medlemskapet ska användas både som ett lockbete och som ett påtryckningsmedel.
Parallellt med dessa politiska och diplomatiska strävanden behöver Sverige ha en egen militär förmåga som inte signalerar att konventionella hot upphört att existera, bara därför att Berlinmuren fallit och kalla kriget tagit slut.
Försvarsminister Sten Tolgfors försökte under måndagens Sälenkonferens måla upp bilden av ett svenskt försvar i topptrim, en bild som rimmar illa med såväl hans nedläggningspolitik som med exempelvis Riksrevisionens granskning av Nordic Battle Group 2008. I den framfördes hård kritik mot kostnadshantering och genomförande.
Att få svensk nedrustning att framstå som toppklass ändrar inte vårt behov av ett försvar som tas på allvar, både i Afghanistan och på hemmaplan. Och vi behöver utveckla våra insatser i tätt samarbete med andra demokratier som står Sverige nära värdemässigt.
Detta är inte en politik som anknyter till de senaste modebegreppen om klimat och IT. Men det är förmodligen det viktigaste bidraget som Sverige kan lämna till fred, demokrati och säkerhet i vår del av världen.
DN 18/1 2011