Kvartalsrapporten från SAS, som presenterades i går, bjöd på dyster läsning.
Visserligen blev förlusten före skatt något mindre än väntat men landade ändå på ansenliga en miljard kronor.
För ett par månader sedan sköt den svenska staten till 1,3 miljarder kronor i en nyemisson på totalt sex miljarder kronor. Kapitaltillskotten räckte inte särskilt långt. Inte ens i kombination med det tuffa sparprogrammet Core. Ytterligare två miljarder ska sparas, i första hand på personalen som tidigare motsatt sig sänkta löner. 1 000–1 500 anställda varslas.
Regeringen måste nu inse att den statliga flygdrömmen kommit till vägs ände. Kanske lyckas vd Mats Jansson övertyga bolagets 39 fackförbund om att det är allvar den här gången. Kostnadsminskningarna är en överlevnadsfråga.
Men det går ändå inte att utesluta att ägarna måste skjuta till ytterligare kapital. Kostnadsnedskärningar och försäljning av bolagets sidotillgångar kan lösa situationen på kort sikt. För att uppnå varaktig lönsamhet krävs dock att passagerarna hittar tillbaka.
Givet bolagets förutsättningar verkar det inte troligt. Lågkonjunktur, bångstyrig personal, konstanta omorganiseringar och konkurrens från lågprisflygen talar alla emot en snabb vändning. Den politiska ägarstrukturen, spridd på tre nordiska regeringar, komplicerar också företagets situation.
Gökungen SAS illustrerar väl varför staten inte ska ägna sig åt verksamhet som bättre kan skötas av kommersiella aktörer. Flygresor har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en del av välfärdens kärna. I goda tider bidrar det statliga ägandet till att tränga ut privata alternativ och försämra konkurrensen. I dåliga tider får skattebetalarna öppna plånboken.
Staten kan inte ge någonting till medborgarna utan att först ta någonting ifrån dem. I en lågkonjunktur kan det innebära att resurser flyttas från verksamheter där de skulle kunna ge större nytta.
Samtidigt som den offentliga sektorn blöder kan regeringen hamna i en situation där traditionell välfärdsverksamhet får stå tillbaka medan skattemedel ges till ett bolag som inte givit en krona i utdelning sedan verksamhetsåret 2001.
Lycka till med att sälja in det budskapet hos väljarna, näringsminister Maud Olofsson.
Näringsministern har i krissamtalen kring bilföretagen Saab och Volvo återkommit till att ”ägarna ska ta sitt ansvar”.
Staten bör nu göra detsamma med sitt ägande i SAS. Att fortsätta pumpa in pengar i ett krisföretag som har en lång väg till en stabil lönsamhet är inget annat än slöseri.
Ett eventuellt statligt avyttrande måste ske i samråd med de danska och norska regeringarna. Deras ägarandelar skulle påverkas av en svensk aktieförsäljning.
Alliansen har visat prov på en relativt nykter privatiseringspolicy vad gäller andra bolag i den statliga portföljen. Med en minskad ägarandel i Telia samt försäljningen av OMX, Vin och Sprit och Vasakronan, så har regeringen minskat en alltför stor statlig kostym.
Därför är det märkligt att de klamrat sig fast vid just SAS så pass länge. Det rimmar också illa med den tuffa attityden gentemot andra bolag som krävt statliga stöd.
Men bättre sent än aldrig. Det är dags för alliansen att släppa SAS och komma ned på jorden.
DN