Statliga Vattenfall är Europas femte största elproduktionsföretag. Det är dags att sälja, åtminstone merparten av verksamheten.
Den 16 juni i år beslutade riksdagen, utan debatt, att kundernas elnätsavgift från 2012 ska granskas och fastställas i förväg av Energimarknadsinspektionen, EI. Än så länge sker granskningen i efterhand, vilket innebär en viss osäkerhet för såväl konsument som nätägare.
Skälet till att prissättningen är genomreglerad är att nätoperatörerna har monopol på ledningarna fram till vanliga kunder. Myndigheten EI tillåter förstås en liten vinst så att företagen kan investera, men anses taxan för hög slår man till.
Eldistributionen i region- och lokalnät är strängt reglerad för de 170 aktörerna, varav Vattenfall är en av de stora. Själva stamnätet ägs av staten. Därför borde det inte finnas någon anledning för politiker att explodera när de hör nyheten om att Vattenfall räknat på vad det skulle ge att sälja sin del av det svenska elnätet och satsa på kärnkraft i Storbritannien. Men när TV4 rapporterade om de lösa planerna i tisdags kväll gick indignationens vågor höga.
– Det är oerhört allvarligt, elnätet är en viktig del av svensk infrastruktur. Det ska vi behålla i statlig ägo, sa Socialdemokraternas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth och krävde att en elnätsförsäljning underställs riksdagen.
Fackförbundet Sekos ordförande Janne Rudén sparade som vanligt inte på överorden.
– Det är åt helvete! Produktion och distribution är hjärtat i ett kraftbolags verksamhet. Att driva frågan om att sälja ut distributionsnätet . . . det är hål i huvudet på någon, förklarade Rudén för TT.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand utdömde förslaget som ”helt galet” och betonade att hon generellt är mycket kritisk till hur Vattenfall investerar.
Till slut fann sig näringsminister Maud Olofsson föranledd att kalla till presskonferens och berätta att Vattenfall inte ska sälja det svenska elnätet och inte heller investera i ny brittisk kärnkraft. Frågorna har dryftats i det statliga företagets styrelse men avfärdats med ekonomiska argument.
Slutet gott, allt gott? Knappast. Som så ofta annars har diskussionen handlat om en bisak i stället för huvudsaken.
Vattenfall omsatte i fjol 165 miljarder kronor. Företagets svenska elnät stod för nära 6,9 miljarder kronor, en väldigt liten del och det på en reglerad marknad. Den absoluta merparten av omsättningen kommer från kontinenten, främst från kol- och gaskraftverken i Tyskland – där Vattenfall enligt årsredovisningen planerar att sälja sitt elnät. Vattenfall är dessutom det största utländska elbolaget i Polen.
Nästa år kommer omsättningen att vara ännu större. I våras köpte Vattenfall det nederländska företaget Nuon (dock inte elnätet) för 95 miljarder för att vidga verksamheten till Beneluxländerna.
Redan i fjol var Vattenfall Sveriges sjätte största företag sett till omsättningen. Efter Nounköpet kan man vara med och slåss om pallplats med Ikea, Ericsson och ABB. Volvo lär förbli störst. Om inte Vattenfall fortsätter shoppa.
Finns det något rimligt skäl till att svenska staten ska driva kol- och gaskraftverk (och några vindkraftverk som miljöpynt) i andra europeiska länder och det i stor skala? Nej. Den enda begripliga förklaringen till att Vattenfall tillåtits expandera på detta vis är att regeringarna Persson liksom Reinfeldt velat öka företagets värde inför en försäljning.
Den är det dags att börja tänka på. Man kan sätta hela företaget på börsen och behålla en del i statlig ägo. Man kan skilja av och fortsätta äga den svenska verksamheten. Det är vad diskussionen om Vattenfall bör handla om. Och den bör börja nu.