Ett nordiskt herrfotbollslag som ställer upp i VM med Zlatan Ibrahimovic, Daniel Agger, Eidur Gudjohnsen, John Carew och Sami Hyypiä. En nordisk ekonomi som blir den elfte största i världen och kvalar in i G20-gruppen. En nordisk stormakt med 25 miljoner invånare som producerar 2,6 miljoner fat olja om dagen och blir en tung aktör i EU.
Det är tilltalande att leka med de stordriftsfördelar som skulle kunna uppstå om de nordiska länderna gick samman. Var för sig är de enskilda länderna marginella spelare på världsarenan. Tillsammans skulle de bilda ett relativt homogent block vars inflytande vida skulle överstiga dess befolkningsmässiga storlek.
Detta är grundtanken bakom det förslag på att inom 15–20 år bilda Förbundsstaten Norden, som läggs fram på Nordiska rådets möte i Reykjavik som börjar i morgon. Om än skriven i en lekfull anda är den bakomliggande författaren, historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg, besjälad av visionen av ett enat Norden.
Som historiker är Wetterberg väl medveten om att den historiska utvecklingen snarare gått i andra riktningen, från enhet till uppdelning. Under Kalmarunionens tid, från slutet av 1300-talet till 1523, var de nordiska länderna formellt sett ett rike.
Under de följande århundradena skulle nationalstatsidén visa sig vara långt mer dynamisk än unionstanken. Först skildes Danmark-Norge och Sverige-Finland åt och bildade två framgångsrika europeiska mellanmakter. Under 1800-talet blev Norge en suverän nation (om än i union med Sverige) och efter första världskriget uppstod det självständiga Finland. Island blev självstyrande i början av 1900-talet och bröt sig helt loss från Danmark under andra världskriget.
Diversifieringen visade sig vara lönsam. I sitt relativt undanskymda hörn har de nordiska länderna var för sig kunnat ägna sig åt fredliga inre förbättringar utan störande stormaktspolitiska drömmar eller bittra interna konflikter.
Priset har förstås varit en oförmåga att enas utåt, mot konkurrerande stormaktsblock. Men uppdelningen i separata nationalstater har ändå varit en stor fördel, inte minst om man jämför med statsbildningar som delats av starka regionala motsättningar.
Så varför ska vi överge detta framgångsrecept för en osäker sammanslagning? Wetterberg har goda argument.
Det första är förändringarna i den globala ekonomin. Den senaste finanskrisen visade med all önskvärd tydlighet att ett starkt internationellt samarbete är nödvändigt. Wetterberg menar att G20-gruppen (som samlar de 20 största ekonomierna i världen) kommer att bli avgörande. På denna arena skulle ett nordiskt statsförbund bli en viktig aktör.
Det säkerhetspolitiska läget är också gynnsamt. Norden är inte längre delat av den internationella blockpolitiken utan skulle kunna bilda en försvarspolitisk enhet med en stabiliserande effekt i Nordeuropa, i Östersjön och de arktiska regionerna.
Slutligen är tidpunkten gynnsam av interna skäl. De nordiska länderna är mer jämspelta än någonsin. Framför allt bubblar Norge av självförtroende medan Sverige inte längre ser sig som samma självklara storebror.
Men frågan är vilken kraft dessa argument har när de konfronteras med verkligheten på marken. Möjligheterna för ett nära samarbete mellan Norge och Sverige är förstås större än någonsin. Däremot har Danmark och Sverige glidit isär, inte minst i synen på invandring och nationalism.
Och går vi till Finland är det svårt att upprätta myten om ett gemensamt skandinaviskt språk begripligt av alla. Om än inte direkt hotad har svenskans ställning i Finland försvagats avsevärt.
Det verkar också som om internationaliseringen har minskat kunskaperna om våra grannar. Åtminstone i Sverige, där mediernas bevakning av de övriga nordiska länderna är ytterst bristfällig.
Det är bra att Nordiska rådet och Gunnar Wetterberg vågar tänka stort och långsiktigt. Men det kanske är lättare att hålla ihop om de nordiska länderna inte har alltför högt ställda krav på gemenskap.