Ledare

Samarbetet närmar sig vägs ände

Det spretar.
Det spretar. Foto: Eva Tedesjö

DN 27/2 2016. Förutsättningen för allt samarbete är ett gemensamt mål. Vad håller ihop de rödgröna? Inte mycket. Stefan Löfven borde göra en regeringsombildning.

Förutsättningen för allt samarbete är ett gemensamt mål. Som en allmän regel bör de som går samman också bilda något som är starkare än summan av de enskilda delarna.

Vad summerar den rödgröna regeringen till? I den mätning av DN/Ipsos som presenterades på fredagen samlar Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans strax över 30 procent av väljarnas stöd.

Det motsvarar ett gemensamt tapp på 8 procentenheter sedan valet 2014. Man får bläddra långt tillbaka i tabellerna för att finna motsvarande siffror. Vänsterpartiet, som ju ingår i ett budgetsamarbete med S och MP, har kapat åt sig en del missnöjda väljare men kompenserar inte det dramatiska raset.

Samarbetet knakar samtidigt i fogarna. De gemensamma målen har blivit dunkla. Det problem som har kommit att dominera över politikens alla andra områden är flyktingfrågan. Krisen har slitit isär de rödgröna partierna.

Miljöpartiets medlemmar ska bearbeta traumat under helgen. Språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har kallat till ”dialogkonferens” med anledning av U-svängen i migrationspolitiken.

Grupparbeten om integrationen och flyktingmottagningen ska hållas på tre platser i landet samtidigt. Ett slags gräsrotsterapi på länk, således. En alternativ rubrik är Krishantering. Partiets roll och strategi i flyktingfrågan ska också upp på bordet.

Valet står mellan att – som hittills – sitta med vid förhandlingsbordet för att protestera och agera bromskloss mot ännu hårdare asylvillkor. Eller: vägra skriva under på den nya restriktiva linje som S-ministrarna vill följa. Det senare alternativet skulle betyda att MP går i opposition.

Språkrören Fridolin och Romson tar med sig statsminister Stefan Löfven på denna irrfärd.

Även om partiets riktiga kongress inte äger rum förrän i maj kommer gräsrötterna redan nu indirekt att få ta ställning till om det är värt besväret att sitta kvar i regeringen. Inga omröstningar är planerade under ”dialogkonferensen”. Men Miljöpartiet ger sig ändå ut i okänd terräng. Den interna processen kan leda till regeringskris.

Språkrören Fridolin och Romson tar i praktiken med sig Stefan Löfven på denna irrfärd. Och statsministern har redan svårt att finna cirkelns kvadratur.

Flyktingkrisen gav tidigt upphov till en paradox i det rödgröna samarbetet. Det var i oktober som alla partier utom Sverigedemokraterna började förhandla om asylmottagningen och integrationen. Resultatet blev då en uppgörelse mellan regeringen och Alliansen om vissa skärpningar av migrationspolitiken och en breddning av rutavdraget.

Vänsterpartiet vägrade dock att vara med. Strax innan överenskommelsen var färdig stormade partiets företrädare ut. Ett frågetecken uppstod som strax måste rätas ut. Rutavdraget är nämligen en post i statsbudgeten. Ska inte sådant förhandlas med Vänsterpartiet?

Situationen är motsägelsefull. Moderaterna hävdar bestämt att S och MP måste lägga en budget tillsammans med V – det är ett villkor för att Stefan Löfven ska kunna göra anspråk på statsministerposten.

Moderaterna ger alltså Vänsterpartiet veto, men har samtidigt gjort upp med regeringspartierna om delar av den ekonomiska politiken. De vet att Jonas Sjöstedt avskyr rutavdraget. Förhandlingarna om vårbudgeten är i full gång, och konflikten finns där.

Rävsaxen kan bli ännu värre framöver, eftersom det pågår blocköverskridande samtal om bostadspolitiken. Sjöstedts kamrater sitter än så länge med vid bordet. Men resultatet kan mycket väl bli en repris på flyktinguppgörelsen: att Vänsterpartiet ställer sig utanför, medan övriga partier gör upp om bostadsreformer som kommer att påverka de rödgrönas gemensamma ekonomiska politik.

Hur är detta dubbelkommando tänkt att gå ihop? Moderaterna ställer motstridiga krav och måste ge en förklaring.

Lösningen borde vara enkel. Stefan Löfven har två problem för många. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ger inte regeringen stadga. Vad är syftet med samarbetet? Svaret kan inte vara att partierna ska vara varandras stoppklossar. Utpressning är ingen vidare grund för en allians.

Stefan Löfvens senaste manöver – att utse arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) till superminister med extra ansvar för integrationsfrågorna – var en regeringsombildning på låtsas. Vad som behövs är den äkta varan. En ren S-regering kan fungera bättre.

DN Ledare. 10 april 2016