Euro-omröstningen bereder vägen för ovanliga koalitioner. I går höll statsminister Göran Persson en presskonferens tillsammans med ledarna för de tre borgerliga japartierna.

Sådana framträdanden hör inte till vardagen i svensk politik. Senast något liknande inträffade var för nästan exakt elva år sedan, då statsminister Carl Bildt och socialdemokraternas partiordförande Ingvar Carlsson träffade medierna i riksdagens andrakammarsal.

Den gången gällde det ett krispaket som skulle säkra förtroendet för svensk ekonomi. Spekulationerna mot kronan var omfattande, och Riksbanken tvingades höja sin marginalränta till oanade nivåer för att försvara den fasta växelkursen.

Ett decennium senare är aktörerna utbytta (förutom Alf Svensson) men än en gång står valutapolitiken i centrum. Persson, Lundgren, Leijonborg och Svensson presenterade i går en rapport med rubriken "Tryggt Ja", som ska övertyga väljarna om fördelen med att gå över till euron.

För den som minns de historiska krisuppgörelserna hösten 1992 är det slående hur snabbt perspektivet har skiftat i den ekonomiska debatten. Allt sedan 70- och 80-talens devalveringar var ju vår egen krona den givna risken. Att knyta dess värde till D-marken eller ecun betydde trygghet och stabilitet, inte osäkerhet. När Bildt och Carlsson arbetade med kniven mot strupen ville de inget hellre än att låna trovärdighet från den tyska ekonomin.

I debatten inför folkomröstningen har det märkligt nog blivit precis tvärtom. Nejsidan har med framgång lyckats framställa EMU som ett skakigt projekt. Och plötsligt har kronan - av alla valutor - kommit att bli det säkra alternativet.

Detta är onekligen uppochnervända världen. Men jasidan har mycket sig själv att skylla. Att man ägnade våren åt att diskutera buffertfonder gav till exempel väljarna intrycket att euron var en riskabel valuta. Och vem vill rösta ja om det innebär att staten måste bygga upp särskilda miljardreserver?

Häri ligger förmodligen en viktigt förklaring till nejsidans övertag i opinionsmätningarna, som bekräftas i dagens DN/Temo-mätning. Eurons vänner har fortfarande en lång uppförsbacke, även om man kan notera en statistiskt säkerställd uppgång bland socialdemokratiska väljare. Jasidan stöds nu av 42 procent bland dessa. I förra mätningen var motsvarande siffra 32 procent.

Även bland LO:s och TCO:s skeptiska medlemmar är det något fler som säger ja nu än tidigare. Det ska dock till en imponerande slutspurt från Göran Persson och de andra om opinionen ska vända.

Gårdagens presskonferens gav klara besked om strategin den sista veckan:

För det första ska väljarna övertygas om att ett samarbete med 450 miljoner européer är det trygga valet. Sverige klarar sig inte bäst på egen hand. Vår ekonomi är liten, öppen och beroende av omvärlden. Att ställa sig utanför den nya utvecklingen i Europa kommer inte att tjäna oss väl.

Gott så.

För det andra vill jasidan lansera en linje 2. Detta "mjuka ja" är tänkt att passa dem som egentligen ogillar valutasamarbetet. Göran Persson underströk flera gånger i går att euron kommer att införas först 2006, efter en lång process av förhandlingar och avstämningar. Lars Leijonborg presenterade till och med en "färdplan" som skulle illustrera denna långa resa.

För oss som menar att euron vore bra för Sverige redan i dag känns det lite märkligt när partiledarna försöker framställa den som något avlägset. Men tydligen anses detta nödvändigt för att vinna över den stora gruppen osäkra.

Med tanke på hur jasidan hittills skött sin kampanj är vi inte övertygade om att denna strategi kommer att lyckas. Men då och då inträffar ju det oväntade.