Så skedde det som måste ske. President Barack Obama sparkade general Stanley McChrystal, chefen för den samlade insatsen i Afghanistan. Efter den famösa intervjun i Rolling Stone magazine där oväntat många och oväntat grova grodor hoppat ur den meriterade och medievane generalens mun hade president Obama inget val. Det går förstås inte att hålla sig med en general som sprider förklenade omdömen om den politiska ledningen.

Men oproblematiskt är det inte. Stanley McChrystal är inte vilken broschtyngd man som helst. Han är själva symbolen för den ändrade krigsstrategin, upphovsmannen till det dokument som fick Obama att besluta att skicka ytterligare cirka 30 000 soldater till området och att få dem att närma sig civilbefolkningen för att bättre kunna säkra deras trygghet. Men närmare är också farligare. En följd av strategin är att antalet döda amerikaner blivit högre.

Det kan låta som ett misslyckande men är mer en påminnelse om att krig kostar. Om syftet hade varit att minimera antalet amerikanska soldaters liv hade det mest effektiva varit att stanna hemma. Tämligen säkert ur amerikanska soldaters perspektiv är också att flygbomba en bröllopsfest eller ett torg där det råkar finnas en mänsklig måltavla och 200 civila. Men man vinner inga afghanska hjärtan på det. Och inga andras heller.

President Obama var vid sin pressträff tydlig med att strategin för insatsen i Afghanistan ligger fast. McChrystals efterträdare, general David H Petraeus, deltog i arbetet med att mejsla fram en ny policy och det finns inga skäl att tro att han kommer att styra om den strategi som i grunden också är Obamas.

Petraeus åtnjuter i likhet med McChrystal – men i motsats till stora delar av amerikanernas politiska ledning – något slags anseende hos president Karzai. Frågan är om det ska ses som någonting positivt.

Här finns den kanske största och viktigaste anledningen till att det måste finnas en plan för att med tiden avsluta kriget i Afghani­stan. Det finns ingen seriös, demokratisk och okorrumperad part i landet att samarbeta med. Däremot finns det gott om dubbelspelande patriarker som med tillräckligt mycket dollar på bordet kan fås att formulera den ena politiskt korrekta demokratiklyschan efter den andra.

Statsminister Fredrik Reinfeldt talar gärna om att bygga demokrati i Afghani­stan. Det afghanska valet sågs till en början som ett tecken på att anstängningarna lyckats och att svensk trupp – tillsammans med andra – verkligen gjort skillnad. Men förhoppningarna grusades i takt med rapporter om valfusk.

Få har trott att det skulle gå att bygga en demokratisk centralmakt av västerländskt snitt i Afghanistan. Efter det senaste decenniets krigföring torde den skaran vara än mindre. Historia, geografiska förutsättningar, etniska skillnader och tradition av lokalstyre tycks vara hinder som inte går att överbrygga.

President Obama har till skillnad mot Reinfeldt lagt tonvikten på inrikespolitisk säkerhet. USA har inte drabbats av några stora terrorattacker sedan elfte september 2001, och vill man kan man förstås tolka det som att amerikanerna lyckats i sitt krig mot terrorismen. Men för folk utan insyn i denna hemliga verksamhet är det förstås omöjligt att veta på vilket konto man ska bokföra det. På Afghani­stankontot? På den amerikanska säkerhetstjänstens konto? Eller kanske rent av på turkontot?

Det är bra att det finns en exitstrategi också i USA, samtidigt som man kan dela kritikernas fruktan för vad som händer i landet när trupperna gett sig i väg. Troligt är att talibanernas regim återigen kommer att kräva många civila kvinnors liv. Och möjligt är att det säkerhetspolitiska läget i västvärlden försämras.

Ett dåligt alternativ, visst. Men det i en värld där de andra förefaller ännu sämre.