Arbetsgivare som förstår varför ”lärarna är skolans viktigaste resurs” satsar inte allt på mer bunden arbetstid. De erbjuder självbestämmande och förväntar sig hängivna insatser.
”Anställ bra personer, och lämna dem i fred.” Med det mottot ledde William McKnight det amerikanska företaget 3M under 1930- och 1940-talet. Han förde det från konkursens rand till en ställning som starkt, multinationellt bolag.
Konkurrenterna förundrades över hur en framgångsrik företagsledare kunde ha en så lättsinnig inställning. Men McKnight var inte slapp. Han hade höga förväntningar på sin personal. Att han inte satsade på ledarskap genom kontroll var för att han var övertygad om att medarbetare som gavs ett stort självbestämmande skulle utveckla större kreativitet och arbeta mer hängivet.
I dag är McKnights tanke att eget ansvar får människor att växa inte lika radikal. Många ger den åtminstone en läpparnas bekännelse. Att verkligen leva efter den är svårare, vilket den pågående avtalsförhandlingen om lärarnas arbetstider visar.
Sveriges Kommuner och landsting har i avtalsrörelsen hårt drivit kravet att rektorer som så önskar ska kunna införa 40-timmarsvecka för lärarna i stället för det nuvarande avtalets 35 bundna timmar plus 10 timmars förberedelser och efterarbete under eget ansvar.
I ett brev till landets kommuner förklarade SKL nyligen att skolans resurser måste kunna användas effektivare:
”Engagerade och kompetenta lärare är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn för att eleverna ska lyckas. All forskning visar att det bästa för eleverna är att ha stor tillgång till sina lärare, lärarledd undervisning, samtal, coachning och hjälp med planering av sitt skolarbete.”
Allt detta är sant. Men det är bara en del av sanningen, för ”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget.
Det var det som William McKnight hade insett. Historien om honom berättas av Daniel H Pink i den på svenska nyligen utkomna boken ”Drivkrafter. Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (Bookhouse). Pinks tes är att företag kan styras genom yttre motivation i form av morötter och piskor så länge arbetet är enkelt och rutinartat. Men när uppgiften är kreativ måste man lita till inre drivkrafter som viljan till självbestämmande, strävan efter mästerskap och sökandet efter mening.
Pink framhåller Google som ett aktuellt exempel på hur självbestämmande kan bli en väg till framgång. Företaget har länge uppmuntrat programmerarna att ägna en dag i veckan åt projekt som de själva väljer och styr utan inblandning från ledningen. Till frukterna av dessa sidoverksamheter hör både Google News och Gmail.
Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.
Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet.
Medan en arbetsgivare som kräver kontroll över 40 timmar kan räkna med att få just 40 timmars insats, har den som erbjuder ett större mått av självbestämmande rätt att förvänta sig mer av medarbetarna: Ni ska vara uthålliga som maratonlöpare och infallsrika som uppfinnare. Inte för min skull men för elevernas, för att arbetsuppgiften är så viktig och meningsfull.