Huvudledare

Sätt dit näthatarna

Foto: Magnus Bard

DN 18/2 2016. Vi behöver ingen kraftfull lagskärpning mot näthat. Däremot måste vi bli avsevärt bättre på att se till att befintliga lagar åtföljs.

Vi kan inte ha det så här längre.

Så skrev DN:s kulturchef Björn Wiman, som på onsdagen sjösatte en ny granskningsserie om näthatet – och om de företag och myndigheter som fortfarande står märkligt passiva mot troll och hatare.

Vem som helst kan drabbas. Riksdagsledamoten som syns lite för mycket och har lite för felaktiga åsikter för mobbens smak. Journalisten som anses ha skrivit om fel ämnen på fel sätt. Tonåringen som inte har begått något annat misstag än att stöta sig med fel personer på nätet eller i skolkorridoren.

Priset de betalar är förtal, sexuella trakasserier och direkta mordhot.

”Kommunisthora.” ”Min högsta önskan är att lägga snaran om din hals.” ”Hon ska få en hård kula i nacken.” Exemplen kommer från ”Uppdrag granskning” som i förra veckan tog upp de upprepade hoten mot bland andra Mona Sahlin, journalisten Alexandra Pascalidou och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Vad som är frapperande är hur ynkliga hatarna framstår varje gång de dras fram i ljuset från sina pojkrum. Det såg vi i ”Uppdrag granskning”, det har vi sett i andra tv-produktioner som Robert Aschbergs ”Trolljägarna”.

Från att anonyma ha varit universums härskare med makt att utdöma dödsstraff, sätta kulor i folk, våldta och misshandla förvandlas de i domstolen, eller framför kameran, till beskedliga stackare som inte ens kan stå för eller förklara sina handlingar: Varför gjorde du det? ”Vet inte.” Varför skrev du så? ”Kommer inte ihåg.”

Eller, som en man uttrycker sig efter att ha dömts för sexuellt ofredande mot bland andra riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V): ”Jag har hittat en Facebook-tråd där folk skrivit värre saker om henne än vad jag hade skickat i sms.”

De näthatare, så mäktiga bakom tangentbordet och ofta med starkt främlingsfientlig agenda, som riktar sin verksamhet mot politiker, journalister och andra offentliga debattörer gör stor skada för demokratin.

Men de är knappast särskilt många.

 

Från att anonyma ha varit universums härskare med makt att utdöma dödsstraff, sätta kulor i folk, våldta och misshandla förvandlas de i domstolen, eller framför kameran, till beskedliga stackare som inte ens kan stå för eller förklara sina handlingar. 

En undersökning 2011 av nättidningen Feministiskt perspektiv och den i sig mycket kontroversiella vänsterorganisationen Researchgruppen, gav ett överraskande resultat. Antalet som deltog i hatkampanjer på nätet var betydligt mindre än man kunnat anta:

”Det handlade om 200–300 som hade olika alias och förekom överallt där det hatades mot feminister”, sade Anna-Klara Bratt, chefredaktör på Feministiskt perspektiv, till sajten kit.se.

En undersökning av SVT Debatts sajt visade att 96 personer där hade skrivit 200 000 inlägg.

Det är så den hatande miljön fungerar. Ett litet antal människor uppmuntrar varandra, anammar varandras ämnen och språkbruk och skapar illusionen att de är betydligt fler och mäktigare än i verkligheten.

Dessa förvirrade, ömsesidigt ryggdunkande få har tillåtits att bli en extremt oproportionerlig maktfaktor i svensk debatt.

Det är som med annan kriminalitet. Kan man få bukt med ett fåtal brottsaktiva lär brottsligheten minska rejält. Låt oss rikta in oss på dem.

Samtidigt måste lagstiftarna trippa synnerligen försiktigt. Yttrandefriheten är ett av vårt lands viktigaste värden. Den utredning om näthat som lades fram i början av februari verkar ha lyckats tämligen väl med balansgången mellan skydd och inskränkningar.

Yttrandefriheten är redan begränsad. Det finns lagar mot till exempel ärekränkning, olaga hot och ofredande.

År 2011 dömdes en 15-åring till böter för att ha kallat en klasskamrat för ”jävla negerfitta”. Hon fälldes i hovrätten trots sin låga ålder och trots att brottet inte sågs som rasistiskt.

Om förolämpningen uttalats på nätet hade knappast något hänt. Ord som dessa, och mycket värre, flyger dagligen runt i sociala medier. Polisen hade förmodligen inte utrett och ärendet lagts ner. Rättsväsendet har fått skarp, och välförtjänt, kritik för att det inte tar kränkningar på nätet på allvar.

Det får räcka nu. Vi behöver ingen bombmatta av lagändringar. Däremot måste vi bli avsevärt bättre på att se till att befintliga lagar åtföljs.

I ett debattinlägg i Expressen frågade tryckfrihetsexperten Nils Funcke nyligen om en framtida satiriker av Karl Gerhards kaliber riskerar att fällas.

Och visst kan gränsdragningen ibland vara svår. Men oftast är den glasklar. Dagens näthatare och hotare är mycket långt från Karl Gerhard. Man ska hellre fria än fälla. Men fälla fler.

Läs mer. Ledare