Kunskap ska gå först i skolan. Men i dag sätts elevers behov av trygghet före lärarkompetens. Liksom heltidsjobb.
När kommunpolitikerna föreslår att en skola ska läggas ned blir det i regel ett herrans liv, såväl i storstaden som på landsbygden. Föräldrarna hävdar att det är illa för barnen med en längre skolväg, oavsett om det handlar om sju minuters extra transporttid i varje riktning eller en timme.
Ännu mer trycker föräldrarna på att en liten skola, för den nedläggningshotade skolan har ofta relativt få elever, är det bästa för barnen. De blir tryggare där. I många kommuner sjunger även politikerna litenhetens lov.
Men småskaligheten har en stor nackdel. Den innebär att lärarna måste undervisa i ämnen de inte har behörighet i, och i en del fall varken fallenhet för eller intresse av. Och det får följder. När barnens första engelsklärare bara utbildat sig för att undervisa i svenska och SO-ämnen kan det sluta illa. Eftersom det börjat illa.
Skolinspektionen presenterade i går en rapport från besök på trettio skolor, kommunala såväl som fristående, som tidigare fått kritik för att ha en hög andel obehöriga lärare och även behöriga lärare som undervisade i ämnen som inte var deras (tolv hade bättrat sig tillräckligt). En av slutsatserna är att små skolor ofta får kompetensproblem.
En liten skolas slöjdtimmar kanske motsvarar en tjänst på 20 procent. Till den finns inga sökande. Detsamma gäller ofta ämnena idrott, musik och hemkunskap för att inte tala om det eviga sorgebarnet – spanska. Då får någon av skolans få andra lärare rycka in.
Det händer dessvärre även på stora skolor. Då motiveras det ofta av omsorg om de redan anställda lärarna, de ska få arbeta heltid. Och så talar såväl rektorer som tjänstemän på skolförvaltningarna om att en ämnesokunnig ändå är att föredra framför en ambulerande lärare – det gäller att vårda arbetslaget och den pedagogiska diskussionen.
Förlorarna är förstås eleverna. De får inte möjlighet att lära sig lika mycket som de skulle kunnat göra under kunnig ledning. ”Lärares behörighet och användning efter utbildning”, som rapporten heter, visar också att de obehöriga lärarna inte är så obehöriga som man kan tro. I många fall, som på den kommunala engelskspråkiga International School of Helsingborg, handlar det om lärare som visst har examen. Den är bara inte från ett EU-land, och varken skolan eller lärarna har brytt sig om att få examen vidimerad av Högskoleverket.
I flera andra fall rör det sig om Jenny och Jacob som aldrig plockat ut själva examensbeviset trots att de gått ut någon svensk lärarhögskola. Och så är det de som hade några poäng kvar att ta. Lärare som saknar såväl akademisk ämneskunskap som pedagogisk utbildning finns knappt.
Det stora problemet är alltså alla lärare som undervisar i ämnen de inte behärskar, eller lärt sig hjälpligt medan de lär ut. Mot det hjälper inga krav på lärarlegitimation – som lärarnas fack driver – i världen.
Här krävs i stället att människor tänker om. Politiker, föräldrar, rektorer och inte minst lärarna själva. Det är inte en liten skola och små klasser som skapar lärda elever. Det är ämneskunniga lärare. Och det är bättre att en sådan jobbar med vad hon kan på två skolor än att hon har en heltidstjänst i lite av varje på en.
Den som har gedigna kunskaper vet också hur man lär nytt och det ger en grundtrygghet för hela livet. Att offra det för några barnaår med förmodad trygghet i en liten skola i möten med få vuxna är inte klokt.
DN