Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Schemalägg doktorerna

Svenska sjukhusläkare träffar allt färre patienter. En anledning är det förlegade joursystemet.

För tio år sedan släpptes boken ”Den sjuka vården”. Av den framgick hur lite tid svenska sjukhusläkare i jämförelse med kolleger i andra länder ägnade åt direkt patientarbete. En mätning från år 2000 visade att doktorerna inte tog emot mer än 2,17 patienter i genomsnitt per dag.

Två namn ur den dåvarande författarkvartetten, Stefan Fölster och Monica Renstig, har tillsammans med de två nya medförfattarna Stefan Ohlsson och Lars Wiigh, ånyo satt vårdens effektivitet och kvalitet under lupp. I årets ”Den sjuka vården 2.0” konstateras att läkarna blivit fler, men att de nu träffar ännu färre patienter. Snittet från 2012 har fallit till 1,9 patienter per sjukhusläkare och dag.

Man kan rikta en rad invändningar mot mätmetoden. Hur många patienter en läkare tar emot säger inget om hur sjuka de är. Att författarna adderar statistik över patienternas nöjdhet med vården ger heller inte hela bilden.

Tillgänglighet betraktas som något odelat gott. Långa väntetider på akuten beskrivs som ”djupt stötande” och som ett organisatoriskt problem – utan någon typ av ifrågasättande av om det kanske inte är något fel med inflödet. Även vänner av valfrihet inom vården måste förmå se att det är skillnad på att välja vårdcentral och att välja vårdnivå. Inom ett offentligt finansierat system kan det inte vara individen som avgör om hon behöver sjukhusets alla specialister eller om vården kan skötas inom primärvården.

Tillgänglighet är absolut en kvalitetsindikator när det gäller svårt sjuka. Inom primärvården är sambandet mer komplicerat. På akutmottagningarna är den genomsnittliga väntetiden en medicinskt ointressant faktor så länge man inte gör någon analys av vilka det är som väntar. För de svårast sjuka är fem minuters väntan oacceptabelt medan långa väntetider för andra mer sorterar under bekvämlighet.

Ytterligare ett problem med mätningen är att det som i praktiken räknas som patientarbete är det som sker vid mottagningarna – inte på avdelningarna. Att gå rond, och att alltså möta och behandla inneliggande patienter – vilket måste ses som en huvuduppgift för en sjukhusläkare – räknas alltså inte in.

Men det förtar inte bilden av att författarna också denna gång har satt fingret på en öm punkt inom vården. Sjukhusen är ineffektivt organiserade. Ett tydligt tecken på det är joursystemet.

Verksamheten vid sjukhus bedrivs dygnet runt. Därför är vaktmästare, undersköterskor och laboratoriepersonal schemalagda att arbeta även kvällar, nätter och helger. Alla, utom just läkare.

De går i stället in på jourer som, enligt författarna, ger tillbaka någonstans mellan dubbelt till fyrdubbelt antal timmar. Den läkare som går tio helgjourer per år à 25 timmar (alltså mindre än ett extradygn i månaden) och som åtnjuter den högsta ersättningen kan vara ledig i närmare ett halvår (25 veckor). Räknat på den lägsta ersättningen blir det ändå nästan tre månader att ta ut.

Det är inte svårt att se hur läkarnas kompensationsledighet hackar sönder den ordinarie verksamheten. Självklart ska även läkarna kompenseras för att de arbetar på helger och nätter. Men inte till en ersättning som är mångdubbelt högre än för andra som inte heller älskar att jobba julafton.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.