Ledare

Schweiz rör sig bakåt

Foto: Anja Niedringhaus/AP

Schweiziska folkpartiet, SVP, är en obehaglig före­teelse. Det definieras framför allt av sitt motstånd mot invandring. Dess metod är provokation och polarisering. Men det är dessvärre också Schweiz klart största parti.

På söndagen mobiliserade SVP dessutom långt utanför sin vanliga kärna och vann en folkomröstning om att återinföra kvoter för invandrare från EU. Gång efter annan har SVP utnyttjat den schweiziska direktdemokratin för att bygga liknande staket – eller förbjuda minareter.

Schweiz är ett motsägelsefullt land som spänner från ett sofistikerat näringsliv till isolerade alpdalar. Det är både öppet och stängt, internationellt och skeptiskt till främlingar. EU-medlemskap är otänkbart, och inte förrän 2002 gick man med i FN. Landet är också delat: i den senaste folk­omröstningen sa finanscentrumet Zürich och de franskspråkiga delarna nej till invandringskvoterna, medan de tysktalande landsbygdskantonerna var för.

En fjärdedel av befolkningen är ­utländska medborgare, och netto­invandringen har varit hög sedan Schweiz anammade EU:s fria rörlighet. Men SVP:s kampanj spretade åt alla håll. Å ena sidan fanns de traditionella populistargumenten om lönedumpning och att ”invandrarna tar schweizarnas jobb”, trots att arbetslösheten bara är 3 procent. Å andra sidan var den vassaste udden riktad mot tyskar och fransmän, som tjänar mest och sägs driva upp hyrorna.

Efter att Schweiz 1992 sagt nej till EES-avtalet förhandlades bilaterala avtal med EU fram. Geografin gör det svårt att avstå från Europa. De flesta insåg att Schweiz globala och exportinriktade koncerner behöver EU:s inre marknad. Detsamma gäller landets avancerade finanssystem, ingalunda bara en tillflykt för skattesmitare. 60 procent av Schweiz export går till unionen, 80 procent av importen kommer därifrån.

De multinationella bolagen syssel­sätter ett stort antal utländska toppkrafter och experter. Invandrare startar fyra av tio nya företag och har i snitt bättre utbildning än schweizarna själva. Sålunda har den fria rörligheten av arbetskraft gynnat landet på flera sätt, inte bara inom industrin och sjukvården.

EU:s inre marknad bygger på de fyra friheterna: fri rörlighet av varor, personer, tjänster och kapital. Dessa bildar en enhet. Schweiz kan inte heller riva upp de delar av sina avtal med unionen som inte passar för stunden. Den som vill ha tillgång till marknaden får acceptera dess spelregler.

Folkomröstningens resultat är bindande, och regeringen måste nu förhandla med EU utan att veta vad som går att få igenom. Hur stora invandringskvoterna ska vara är inte sagt, så ett visst manöverutrymme finns kanske. Men SVP har placerat Schweiz i ett juridiskt ingenmansland.

Näringslivet har självklart bekämpat regleringen. Osäkerhet är det värsta företagare vet. SVP tror visserligen att EU behöver Schweiz mer än tvärtom. Men risken är uppenbar att schweiziska bolag får problem och att utländska investerare drar öronen åt sig.

Ett ytterligare skäl för EU att inte göra eftergifter för Schweiz är de stämningar som finns i övriga Europa. Den fria rörligheten av arbetskraft står under press.

I Storbritannien har premiärminister David Cameron, jagad av Toryhögern och populistiska Ukip, varnat för bulgariska och rumänska välfärdsturister. Några bevis för deras existens finns inte. Men Cameron vill ändå begränsa arbetskraftens rörlighet trots att det strider mot principerna för den inre marknad han annars vurmar för. Den brittiska opinionen är högst tveksam till både invandring och EU.

Även i Tyskland finns en debatt om alla de människor som påstås vara på väg för att få del av landets sociala förmåner. Marine Le Pens franska och Geert Wilders nederländska populister hämtar säkert inspiration från folkomröstningen i Schweiz. Sverigedemokraternas paroller mot ”massinvandringen­” är nära besläktade med SVP:s.

Schweiz lär inte avskaffa sin direktdemokrati, men har just visat hur ohanterlig den kan vara. Komplicerade frågor låter sig inte så lätt besvaras med ja eller nej. Effekterna är svåröverskådliga. Och det faktum att invandrare kommer för att arbeta, och bidrar till statskassan i betydligt högre utsträckning än de tar emot bidrag, drunknar ofta i en populistisk smet.