Ledare

SD är en fara för Sverige

Foto: Magnus Bard

”Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla

Med annat namn dock lika ljufligt doftar.”

Så säger Shake­speares Julia om sin Romeo i Carl August Hagbergs översättning. De senaste dagarna har citatet sannerligen aktualiserats sedan både Magdalena Andersson och Stefan Löfven satt stämpeln ”nyfascister” på Sverigedemokraterna.

Om Julia har rätt hade S-topparna gott kunnat avstå. Även om inte SD fascister vi kalla känns odören av partiets människosyn på långt håll.

Partiets företrädare är noga med att påstå att det inte finns något extremt i att vilja begränsa ”massinvandringen” – men samtidigt är det tydligt att främlingsfientligheten går betydligt djupare än så.

Det är utomeuropeisk invandring partiet är emot. I synnerhet muslimsk. Det är helt enkelt stört omöjligt att tänka sig Sverigedemokraterna utan denna kontext av djup avsky mot islam och muslimer, oavsett om det handlar om reklamfilmer där burkaklädda kvinnor tränger sig förbi svenska pensionärer eller varningar för ”islamisering” så snart det planeras en moské någonstans.

En högst rimlig invändning mot S-topparnas beskrivning är att man ska vara försiktig med orden. Att ropa ”fascist!” eller ”nazist!” åt varje makthavare som vill inskränka asylrätten eller minska arbetskraftsinvandringen urvattnar några av de allvarligaste begrepp det svenska politiska språket äger.

Till viss del har så redan skett. Den svenska debatthistorien är full av övertramp där fascistgränsen frestande ofta tycks gå strax till höger om debattören själv. Så brukade stalinister gärna kalla socialdemokrater för ”socialfascister” medan moderata företrädare alltsomoftast har fått sin blå färg ifrågasatt: är nyansen inte egentligen brun?

Man kan också lätt resa sakliga invändningar mot att fasciststämpla SD. Partiet saknar formellt demokratihatet, dyrkan av ledaren och styrkan, föraktet för svaghet, fixeringen vid kollektivet på individens bekostnad, den öppna rasismen och korporativismen som var fascismens kärna.

Å andra sidan använder Löfven och Andersson, säkerligen högst medvetet, begreppet ”nyfascistiskt”. Och man ska vara bra ideologiskt blind för att inte se hur Sverigedemokraterna ingår i ett nytt, brett europeiskt politiskt sammanhang där många av fascismens idéer helt enkelt polerats, maskerats och moderniserats. De bruna skjortorna har blivit vita, uniformsjackan en kavaj och armbindeln en prydligt knuten slips. SD har till och med ett klart mer öppet nazistiskt förflutet än många av sina europeiska partikollegor.

Men naturligtvis är inte 13 procent av de svenska väljarna fascister, vare sig med eller utan ny-prefix. Inte heller lär någon som bevakar SD objektivt journalistiskt använda sådana begrepp. Nu var det två av partiets motståndare som använde ordet, och som politiker och debattör är en av de första läxorna att det är mycket svårt att styra vad fienden kallar en.

Det har talats mycket om en ”normalisering”, att medierna och motståndarna framför allt inom alliansen bidragit till att SD ses som rumsrent trots dess avvikande människosyn. Men även kritikerna måste nog medge att Jimmie Åkessons parti gått långt vad gäller att normalisera sig självt. Niklas Orrenius DN-reportage från SD:s kommun- och landstingsdagar i helgen visar hur allt fler lokalpolitiker sitter i olika typer av samarbeten med Sverigedemokraterna.

Samtidigt har deras restriktiva linje i invandringsfrågan inte fått genomslag. ”Det blir nästa mål för det parti som just nu i rask takt flyttar fram positionerna”, skriver Orrenius olycksbådande. Det vore mycket illa för landet om riksdagens asyl- och invandringspolitik börjar ta hänsyn till vad SD tycker eller inte tycker i frågan. Politiken ska styras av humanitet, sakargument och övertygelse – aldrig av snöd röstvinningstaktik.

Nu går vi in i en ny valrörelse, vare sig vi vill eller inte. Det finns gott om skäl för övriga partier att hätskt angripa Sverigedemokraterna. Partiets företrädare visar i tid och otid upp ett illa dolt förakt för framför allt muslimer. Fixeringen vid Miljöpartiet – så tydlig när vikarierande partiledaren Mattias Karlsson lovade att fälla varje regering som ger MP inflytande – har närmast blivit patologisk. SD:s budget är dessutom full av hål, grävda med hjälp av diverse drömkalkyler om invandringens kostnader.

Ju mer inflytande partiet får desto sämre för Sverige.

Motståndet i sak är det viktiga. Inte vad folk väljer att kalla, eller inte kalla, dem.