I sak har Jan Björklund rätt: Heltäckande slöja kan vara ett hinder i undervisningen. Synd bara att han har så bråttom att utspelet framstår som röstfiske i grumliga vatten.
När mindre än sju veckor återstår till riksdagsvalet tycker sig en minister ha funnit en lucka i lagen som gör burka och annan heltäckande huvudduk till ett problem. Det är knappast en slump.
Det går en våg över Europa av krav på lagstiftning mot bärande av slöja. Och sådan retorik lönar sig politiskt. När frågan väl ställts mobiliseras snabbt en opinion för lagstiftning. Spanien och Belgien har redan beslutat om slöjförbud. Frankrike är på väg att följa efter, och i många fler länder går debattens vågor höga.
Utbildningsminister Jan Björklund går inte lika långt som många andra politiker runt om i Europa. Något allmänt förbud mot burka är det inte tal om. Nej, som den svensk Björklund är har han ett förslag som är lite försiktigare och mer pragmatiskt. Det är inte burkan han vill åt utan det praktiska problemet att lärare och elev behöver kunna se varandras ansikten för att kunna kommunicera.
För alla som minns valrörelsen 2002 är det lätt att se likheten med kravet på språktest. Ett konkret förslag utan större praktisk betydelse fick symbolisera något större: Folkpartiet hade brutit med snällismen. Det daltade inte med människor utan ställde krav. I Sverige talas svenska. Invandrare måste anpassa sig och ta seden dit de kommer.
Att Folkpartiet 2002 nådde ett av sina bästa valresultat i modern tid berodde mindre på språktestet än på Moderaternas genomklappning. Men Folkpartiet hade lyckats signalera att det var ett annat, lite hårdare parti än tidigare.
Att just nu tala om slöjan, som väcker så mycket oro och negativa känslor inom stora väljargrupper, kan fylla samma valtaktiska funktion som språktestet. Folkpartiet positionerar sig åter som kravpartiet. Den europeiska bakgrund mot vilken Björklund gör sitt utspel ger det en ännu tydligare bismak av populistisk spekulation.
Men även om tajmingen väcker misstro finns här också en sakfråga. Den kan sägas vara liten: Hur många elever med burka har vi egentligen i Sverige? Knappast mer än en handfull. Den stora majoriteten av landets muslimer har inte slöja som täcker själva ansiktet.
Men ett samhälle måste kunna hantera även frågor som berör få personer. Dels för att det är de ovanliga fallen som brukar vara svårast att hantera. Dels för att de principer som reglerar de marginella fallen kan säga något mer allmängiltigt om vårt samhälles normer.
Burka inom utbildningsväsendet är därför inte någon oväsentlig symbolfråga. Hur vi tar ställning till den har att göra med hur vi ser på gränsdragningen mellan stat och individ.
Skolverket gjorde redan 2003 klart att rektorer har rätt att förbjuda lärare att bära heltäckande slöja om de bedömer att slöjan påverkar undervisningen negativt. Däremot har skolor med förbud mot alla typer av slöja fått bakläxa.
De riktlinjerna skulle kunna räcka. Men frågan är känslig. En kvinna med niqab som nekades att få gå en kommunal vuxenutbildning för barnskötare har anmält Stockholms stad till Diskrimineringsombudsmannen. Det ärendet är ännu inte avgjort, så viss osäkerhet råder.
Det naturliga hade varit att utbildningsministern avvaktat utgången av det aktuella fallet. Skulle en rättslig prövning utmynna i slutsatsen att kvinnan med heltäckande slöja utsatts för diskriminering, så har vi ett problem. Då finns verkligen behov av en lagändring som klargör att rektorer av hänsyn till undervisningen har rätt att kräva att såväl lärare som elever visar ansiktet.
Nu har Folkpartiledaren i stället gått händelserna i förväg. Trist. För därmed riskerar det spekulativa draget i hans utspel att överskugga sakfrågan.