Extremism är mer än bara islamism – och unga människor är särskilt utsatta för rekryteringsförsöken. För att inte få motsatt effekt måste arbetet mot extremism präglas av respekt för individen.
I fredags avslutades konferensen ”Att lära från den andre” på Fryshuset i Stockholm. Fryshusets avhopparverksamhet Exit, British Council och det ledande skotska terrorismforskningssätet St. Andrews stod som arrangörer. Här vidgades den stundtals ensidiga bilden av extremism, som fått spridning efter terrorattackerna den 11 september 2001. Vit makt-rörelsen har utnyttjat sin tid i medieskugga och byggt upp en stark internetnärvaro. Vissa av de högerextrema grupperna har tillgång till vapen och sprängmedel. Rörelsen kan ingalunda avskrivas som hot mot demokratin. Detsamma gäller våldsbenägna vänstergrupper.
En representant för polisens ”Stockholm gang intervention and prevention project” beskrev kriminella gäng som ett växande socialt problem. Gänget blir en väg in i ett brödraskap, ett sätt att tjäna egna pengar och röra sig bort från de underbetalda lågstatusjobb som står till buds.
Det är slående hur mycket de ytligt sett olika extremgrupperna har gemensamt. Rekryteringsprocessen sker allt oftare på internet. Gruppen fungerar som substitut för familjen och ledargestalten som allsmäktig fader. Mycket finns att lära från Fryshusets integrationsprojekt Lugna gatan. Här får ungdomar som kanske saknar toppbetyg men som kan tala flera språk flytande eller har stor social kompetens en chans att utveckla sin egen identitet och själva bli en sund förebild.
För i slutänden handlar inte sökandet efter identitet om att vilja spränga sig själv i luften. De som hyser en sådan längtan hör till de extrema undantagsfallen. Gangstrar, högerextremister, våldsvänstern, jihadister. Radikaliserade ungdomar är hopbuntade under så skräckinjagande beteckningar att en dialog redan från början ter sig omöjlig.
Men vad menar vi egentligen med radikalisering? Rebelliska ungdomar har i alla tider sökt sig bort från mainstreamfåran. Och varför används begreppet i dag nästan uteslutande som en beskrivning av vägen mot extrem islamism? Den gemensamma nämnaren, från al-Shabaab till Black Cobra till Svenska motståndsrörelsen, är att medlemmarna funnit den samhörighet som samhället borde erbjuda – och någon som lyssnat.
Efter flera terrorattacker känner Europas politiker en press att agera. Det är en befogad känsla, så länge hotet från militanta islamister inte bemöts med ett misstänkliggörande av alla muslimer. Den brittiska antiterrorlagen ger poliser rätt att stoppa och genomsöka misstänkta individer. Undersökningar visar att oproportionerligt många av dem som stoppas är människor med annan bakgrund än brittisk. Missriktade åtgärder som burka- och minaretförbud underblåser känslan av att vara utpekad som oönskad och riskerar att få fler muslimer att hörsamma fundamentalisternas budskap. På den populistiska agendan står fler svepande åtgärder, som i vissa fall kränker de mänskliga fri- och rättigheterna. Men bakom varje politisk etikett döljer sig en människa. För att kunna hjälpa individer ut ur de destruktiva gemenskaperna krävs ett synsätt likt Exits, där ingen aktivist döms ut på förhand. Stunden vi förlorar det individuella perspektivet och börjar slå i blindo mot ett ”fenomen”, är stunden då vi förlorar kampen mot extremismen.