Valresultatet i Danmark visar att det går att vinna väljare utan att låta ett främlingsfientligt missnöjesparti sätta dagordningen. Här har många länder något att lära.
Det är lätt att se vad danskarna röstat emot. Svårare att se vad de röstat för. Mer än möjligen förändring. Och rejäla politiska svårigheter.
Men Danmarks segerrrusiga nya statsminister Helle Thoring-Schmidt (S) ser inga svårigheter. Hon ler eller skrattar på varenda bild. Under hennes ledning har Socialdemokraterna gjort sitt sämsta val på hundra år. Och den statsministertaburett hon trots allt erövrat står på fyra väldigt olika ben. Vissa mycket vingligare än andra. Hur Socialdemokraterna, ihop med vänsterpartiet Socialistiskt folkeparti, ska kunna regera klämda mellan marknadsliberala och Europavänliga Radikale venstre på ena flanken och gammelkommunister och EU-motståndare i Enhedslistan på den andra, är ett mysterium.
De parlamentariska problemen i Sverige ter sig i jämförelse simpla. För den svenska regeringen räcker det med att vinna Miljöpartiets gunst - inte det lättaste förvisso - men ändå något som i ett teoretiskt perspektiv förefaller mer görligt än den utmaning Helle Thoring-Schmidt står inför.
På samma sätt som Dansk folkeparti skaffat sig oproportionerligt mycket inflytande finns risk att Enhedslistan nu försöker sig på samma sak. Eftersom Enhedslistan ligger så långt från mitten innebär en politik där man går listan halvvägs till mötes ett rejält kliv vänsterut.
Fast egentligen är det förstås Radikale venstre som är det parti som ligger närmast det blå blocket som statsministern måste se till att hålla på gott humör. Förvisso finns i Danmark en lång tradition av vilda kompromisser i ett politiskt landskap med många småpartier. Den politiska spännvidden är och har länge varit större än i Sverige.
Det danska valet, och ännu mer den verklighet som väntar, kommer att påminna oss om att konfliktytorna är så många fler än frågan om invandring. Enhedslistan och Radikale venstre är oeninga om så gott som allting annat utom just synen på invandring. Och i den frågan, har Helle Thoring-Schmidt klargjort, blir det ingen ny politik. Då återstår att närma de två extremerna i synen på EU, nationellt självbestämmande, dansk militär närvaro i världen, ekonomiska frågor, skattepolitik, välfärd och ersättning för att inte arbeta.
Det är inte lätt att veta vad danskarna röstat för, eller vilken politik som blir resultatet av valet. Det är inte ens självklart att Helle Thoring-Schmidt kommer att lyckas hålla ihop de partier som ingår i eller stödjer regeringen. Danmark har inga fasta mandatperioder. Nästa val kan ligga närmare än det brukar.
Det väljarna däremot röstat emot är ett regeringsalternativ som för ovanlighetens skull i dansk politik klamrat sig fast vid makten under ett decennium. Och som gjort det med stöd av Dansk folkeparti. Inför valet 2001 formulerade den danske författaren Carsten Jensen sin dröm i en artikel i Politiken: "Jag vill gärna en gång, innan jag dör, uppleva ett danskt val som inte är en folkomröstning för eller emot Allah".
Det tog tio år. Men nu har han blivit bönhörd. Dansk folkeparti har tappat väljare, men inte så många att det kan förklara perspektivskiftet i dansk politik. Det gör snarare den ekonomiska verkligheten, med en spräckt bostadsbubbla och de konsekvenser den för med sig. Och förstås det faktum att de två mest invandrarpositiva partierna, Radikale venster och Enhedslistan, gått fram i opinionen och visat att man faktiskt kan vinna nya väljare på annat än stramare regler för invandring.
Se där något för svenska partier att tänka på innan vi en dag upptäcker att vi halkat in på samma väg som danskarna.