Statsvetarna är sannolikt de enda som är nöjda med resultatet i det brittiska valet. De kommer att ha fullt upp i åratal, både med att tolka de jämna siffrorna och med följderna av ett parlament där ingen har mandat att regera.
Alla de tre stora partierna svär däremot bittert, om än av olika skäl.
Labour, regeringspartiet sedan 13 år, gjorde ett uselt val. Konservativa Tories blev klart största parti men landade en bra bit från den åtråvärda egna majoriteten. Liberaldemokraterna, som tack vare opinionsmätningar och mediehausse trodde på ett slutgiltigt genombrott, tappade i stället några mandat.
Väljarna har röstat nej till Labour, och det med rätta. Statens budgetunderskott är uppemot 12 procent av BNP, nästan i grekisk klass. Finanskrisen och mångmiljardstödet till bankerna är en förklaring, men också att premiärminister Gordon Brown låtit staten koka över.
Statsutgifterna ökade 54 procent under Labours år vid makten. Sjukvården har kostat 7 procent mer varje år i ett decennium. Välfärd har blivit allt möjligt, från gratis bussbiljetter åt pensionärer till fritt inträde för barnen på badhuset. Föräldrar som arbetade fick högre skatt, föräldrar som inte jobbade fick högre bidrag. Hur ömmande varje detalj må ha varit var politikens summa att de offentliga finanserna snubblade ned i kvicksand.
Vad Brown i övrigt går till historien för är att han aldrig valdes till vare sig premiärminister eller partiledare.
Mer oklart är vad britterna röstade ja till. Tories har vunnit fler nya mandat än Margaret Thatcher i vattendelarvalet 1979, men folket känner ingen äkta kärlek för de konservativa. Partiledaren David Cameron har moderniserat Tories utan att helt tvätta bort minnet av den polariserade Thatchertiden.
Förra årets skandal kring fifflande parlamentsledamöter gav ett ökat politikerförakt. Trots det blev valdeltagandet högre än 2005. Det torde bero både på att många varit hjärtligt trötta på Labour och på att andra mobiliserat för att slippa Tories till varje pris.
Missnöjet såg annars ut att gynna den tredje kraften, Liberaldemokraterna. Partiledaren Nick Clegg gjorde bra ifrån sig i tv-debatterna och blev valrörelsens popstjärna. Men väljarna gillade Clegg mer än hans program. Och ju mer han fokuserade på kravet att byta valsystem i stället för på politiken, desto diffusare blev nyttan av förändring.
Liberaldemokraterna har i grunden rätt. Ett system som ger dem 23 procent av rösterna men bara 8 procent av parlamentsplatserna är ruttet. Men valresultatet var ingen signal om att folket tycker att detta är Storbritanniens mest akuta problem.
Argumentet för det brittiska systemet har varit att det ger starka regeringar. Inte ens det stämde. Att Labour och Liberaldemokraterna, två förlorare, skulle lappa ihop en regering med stöd av några nationalister vore stötande. Eftersom Tories är helt emot en förändring av valsystemet kan Liberaldemokraterna inte sätta sig i knät på dem heller.
Ut genom tunnelmynningen kommer därför kanske en minoritetsregering ledd av David Cameron. Klarar den i så fall att genomföra den hårdhänta budgetsanering som krävs, med risk för att göra sig djupt impopulär? För många kompromisser kan å andra sidan få Cameron att se handlingsförlamad ut.
Detta skulle kunna leda till ett relativt snabbt nyval. 1974, förra gången ett parlament valdes utan majoritet för något parti, tog det nio månader. Det eländiga i situationen är att den brittiska ekonomin, en av Europas viktigaste, behöver skyndsamma reparationer.