Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Semesterstängt på samordningen

Statsministern drömmer om fornstora dagar.
Statsministern drömmer om fornstora dagar. Foto: Per Knutsson TT

14/3 2016. Regeringen talar med kluven tunga. Det bådar inte gott för vare sig S, MP eller Sverige.

I statsrådsberedningen finns, precis som under de fyra borgerliga partiernas tid vid makten, ett samordningskansli. Syftet är att jämka ihop de olika viljor som följer av att två eller flera partier regerar tillsammans, samtidigt som regeringen förväntas tala med en röst.

Det var säkert slitigt av och till under allianspartiernas förhandlingar. Men nu, med bara två partier som ska enas, undrar man om det förhandlas alls. Eller om man har stängt för semester.

För under helgen är det två väsensskilda och direkt motstridiga berättelser om Sverige som basunerats från Rosenbad. I Ekots lördagsintervju förklarade statsrådet Gustav Fridolin (MP) att de skärpta asylreglerna ska ses som en obehaglig men nödvändig parentes i svensk politik. Målet för det regeringsbärande gröna partiet är att så snabbt som möjligt gå tillbaka till en politik där det blir lättare att komma till Sverige, lättare att permanent slå ned sina bopålar och lättare för familjer att återförenas.

Från statsminister Stefan Löfvens (S) sida var beskedet närmast det motsatta när han talade på partiets kommunkonferens i Örebro.

Socialdemokraterna, förklarade han, har alltid stått upp för en reglerad invandring. Den parentes som Gustav Fridolin ser i nutid förlägger statsministern till dåtid. ”Det som skedde i höstas ska inte ske igen”, förkunnade Löfven. Och i stället för som tidigare närmast beklaga att Sverige gjort det svårare för asylsökanden så var beskedet nu att regeringen i god socialdemokratisk tradition tagit ansvar.

Statsministern försöker göra en dygd av nödvändigheten. Förvisso sa han inte uttryckligen att Socialdemokrater efter höstens förvirring och handlingsförlamning hittat hem igen. Men det är svårt att tolka talet på något annat sätt.

Och vad är då hem? Jo, berättade Löfven, det är det vi alla ”innerst inne” vet: ”En samhällsidé, som fick Sverige att resa sig ur sekler av fattigdom, och bli en av de mest jämlika, rika och framstående länderna i världen.”

Det är en idé, fortsatte statsministern som utgår från tre komponenter: att alla arbetar, att frukterna av allas arbete fördelas så att de leder till växande välstånd för alla och att alla har rätt till en trygg välfärd.

Framgångsformel förklarades så här: ”När fler arbetar och får sin rättvisa del, då kan vi göra välfärden ännu tryggare. När välfärden blir tryggare, vågar fler satsa stort och tänka nytt. Då växer ekonomin, och fler kan jobba och få sin rättvisa del.”

Men alla som följt med i debatten vet att frågan inte gäller om alla ska arbeta, utan hur alla ska få arbete. Inte minst de nyanlända. Det man hade önskat är att statsministern på ett trovärdigt sätt förklarat hur regeringen tänkt sig att lösa denna knut. Först därefter kan man börja diskutera fördelning.

S kan inte längre lova ytterligare tinnar och torn på folkhemmet utan att ha minst ytterligare ett parti med sig.

Den socialdemokratiska debattören Göran Greider beskrev i söndagens Godmorgon världen i P1 framträdandet som ett kraftfullt idépolitiskt linjetal. Men hur kraftfullt är det att tala om att välfärdsstaten ska utvecklas när utmaningen är att få skolor och socialtjänst att inte rasa ihop?

Löfvens utopiska formuleringar om arbete är lika verklighetsfrånvänd som hans kravlista på Turkiet: ”Vi kräver respekt för mänskliga rättigheter för hela befolkningen, inklusive kurderna, för press- och yttrandefrihet och andra demokratiska grundvärden.”

Okej. Och hur går det då?

Det är fruktlöst att föra debatter utifrån en önskad verklighet. Man kan kräva att ett regeringsparti tar avstamp i den verklighet som faktiskt råder.

Men socialdemokraterna har istället valt att förtjusas över hur man lyckats fiska fram en gammal klassisk värdekonflikt. Det är om välfärdssamhället striden ska stå. Och det är här röster ska vinnas.

Det finns ett aber. Dagens socialdemokrati är inte densamma som gårdagens. Storleken är det mest uppenbara. S kan inte längre lova ytterligare tinnar och torn på folkhemmet utan att ha minst ytterligare ett parti med sig.

Därför borde även socialdemokratiska väljare bekymra sig över Löfvens strategi. Partiet kan lova vad som helst. Stöter man bort verkliga och tänkbara koalitionspartner så gör S sig självt regeringodugligt.

Därutöver kan man fråga sig om det verkligen är fler konfliktytor som Sverige behöver nu. Det som snarare skulle behövas är mer av samförstånd, breda uppgörelser och reellt ansvarstagande inför en svår situation. Och där står dessvärre både S och MP tomma.

DN Ledare. 14 mars 2016