Rapporterna om att Sudans regering accepterat att en större styrka från Afrikanska unionen sänds till Darfur bör tas med en rejäl nypa salt. Det är ofta långt mellan tal och handling. Och regeringen i Khartoum tycks utnyttja den afrikanska truppen för att kunna negligera FN:s krav.

Likväl är detta rätt väg att gå. Världsordningen behöver regionaliseras. Regionala organisationer måste ta ett större ansvar - det är i närområdet som nödvändiga kunskaper finns. Det är angränsande länder som riskerar att drabbas värst av en konflikt, det är över närmaste gräns som den störs-ta spridningsrisken finns. Det är i närområdet som varningssignaler kan uppfattas och omsättas i praktisk handling.

Nu är världen emellertid - såsom alltför ofta - sent ute. Facit från Darfur blir inte ärorikt för det internationella samfundet. Allt högstämt tal på konferenser och alla välvalda formuleringar i traktater visade sig ha föga värde när verkligheten trängde sig på. Den preventiva diplomatins verktyg har inte använts. FN:s säkerhetsråd har varit långsamt.

Inte ser det bra ut, men slutsatsen av misslyckandet måste vara att de internationella mekanismerna behöver stärkas - inte att de ska överges.

Egentligen finns det ingen annan väg, åtminstone inte om målet är att skapa en världsordning som kan hantera framtida hot. Att låta en enskild stat diktera villkoren skapar farliga prejudikat. Ett tydligt exempel är Washingtons doktrin om preventiva angrepp, det är en doktrin som i sin förlängning leder till att varje stat som upplever sig hotad har rätt att ta till våld. Det är en utveckling som inte minst små stater, däribland Sverige, har all anledning att oroa sig för.

Därtill kommer att USA - som är den makt de flesta har i åtanke - helt enkelt inte kan klara av att ta ledningen i varje enskilt fall där det krävs militära insatser för att stoppa pågående övergrepp. "Även om vi bortser från Irakkriget, så är det inte rimligt att förvänta sig att mer än 25 procent av trupperna kommer att vara amerikaner", skriver de säkerhetspolitiska forskarna Michael O´Hanlon och John Prendergast i Financial Times.

Andra aktörer måste ta ett större ansvar. EU skulle exempelvis behöva ha uppemot 200.000 soldater insatsberedda, inte bara de 65.000 som stats- och regeringscheferna redan beslutat om.

Frågan om interventioner har betydelse långt bortom Darfur. Humanitära katastrofer orsakade av konflikter kommer att fortsätta att plåga världen. Häromdagen kom exempelvis varningar om ett nytt krig i Kongo-Kinshasa. Sammandrabbningar har skett och de etniska spänningarna har ökat i de östra provinserna, rapporterar International Crisis Group.

För att omvärlden ska kunna möta hoten måste den preventiva diplomatins instrument förfinas, sanktionsinstrumentet vässas, regionaliseringen öka och FN:s beslutsformer effektiviseras.

Darfur visar också med plågsam tydlighet att möjligheten till så kallad humanitär intervention måste bli en del av den internationella diplomatin. En fast praxis behöver utvecklas för hur och när ett ingripande ska ske. Den värld som talat så uppfordrande vid folkmordskonferenser kan inte stå passiv när människor slaktas. Den värld som bekämpar terrorism kan inte låta sönderfallande stater bli lättillgängliga baser för terrorister.

Men, och den frågan är angelägen när det gäller Darfur, är militär intervention rätt väg att gå? Det är långtifrån säkert, även om oförmågan att agera i tid gjort att alternativen är få.

Det långsiktiga målet måste dock vara tydligt. Den dag världen vid en humanitär katastrof i realiteten, och inte bara i teorin, redan i ett tidigt skede har ett militärt alternativ - då har utvecklingen kommit långt.