Argumenten är överväldigande: Det ska mycket till för att 40 år gamla moralistiska paragrafer ska ha en plats i dagens lagbok. Socialstyrelsen har utrett frågan och kommit fram till att kravet borde tas bort. Sverige har också fått kritik från bland andra Europarådet och Human rights watch, som menar att det strider mot de mänskliga rättigheterna.

Dessutom borde Sverige för länge sedan ha lärt sig läxan om den moraliska skuld som kan drabba ett samhälle som tvångssteriliserar sina medborgare.

Även realpolitiskt var omsvängningen väntad. KD:s steriliseringskrav delades bara av Sverigedemokraterna och hotade dels att splittra alliansen, dels att väcka frågor om vilken syn på sexuella minoriteter som egentligen styr regeringens politik. Frågan var ett väghinder som många allianspolitiker säkert är lättade över att få undanröjt.

Det borde med andra ord ligga föga dramatik i Kristdemokraternas beslut. Men nu handlar frågan om betydligt mer än att avskaffa en otidsenlig och destruktiv lag. På spel står KD:s framtid, och därmed kanske också alliansregeringens.

Partiledaren Göran Hägglund motiverar på lördagens DN Debatt KD:s långbänk med att beslutet handlar om barns rättigheter och därför ”kräver noggrann eftertanke och analys”. Det är en sanning med så mycket modifikation att den nästan upphör att vara en sanning. Betydligt mer rör det sig om en noggrann avvägning mellan KD:s kristna kärnväljare och nödvändigheten för ett riksdagsparti att gå någorlunda i takt med tiden.

Frågan om tvångssteriliseringar berör helt enkelt Kristdemokraternas politiska identitet. Vill de vara Sveriges enda riktigt liberala parti vars strävan är att hålla politikerna så långt borta från människornas vardag som det över huvud taget är möjligt? Eller vill de fortfarande stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?

Partiets balansgång mellan dess liberala strävanden (”verklighetens folk”) och dess traditionellt kristna företrädare och väljare kan vara riksdagens mest vingliga och besvärliga. Det såg vi när riksdagsmannen Tuve Skånberg omedelbart gick ut och kritiserade Hägglunds besked om tvångssteriliseringarna. Skånberg är långt ifrån ensam i partiet om att inta en strikt könskonservativ linje.

Inte underlättas KD:s ideologiska lindans heller av ungdomsförbundets nykonservativa framstötar med krav på hårdare tag mot brottslingar och med uttalade politiska förebilder som Ronald Reagan, Charles de Gaulle och George W Bush.

Partiledarstriden mellan Göran Hägglund och Mats Odell är över, vilket kanske ger tillfälligt andrum. Nu har KD åtminstone en ledare, om än fortsatt ifrågasatt. Då återstår bara att hitta en politik som både kan ena partiet och locka väljare.

För sådana är det akut brist på: I helgens Sifoundersökning hamnade partiet åter under 4 procent.

Med svängningen om tvångssteriliseringar gjorde ändå Hägglund en viktig markering. Den här typen av privatmoraliska ställningstaganden måste få vara en fråga för den enskilda människans samvete, inte för klåfingriga riksdagspolitiker. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara kristen utan att bokstavligen följa Bibelns sexualmoral. Det har de flesta kristna i Sverige förstått sedan länge. KD:s framtid i riksdagen hänger på att partiet drar samma slutsats.