Biståndsminister Gunilla Carlsson avskedar den Sidachef hon nyligen själv har tillsatt. Det är ett nederlag både för regeringen och för Sida.
Sidas sparkade chef Anders Nordström tillträdde sitt uppdrag i januari 2008. Att hans sexåriga förordnande avbryts efter bara drygt två år innebär ett misslyckande för biståndsminister Gunilla Carlsson.
Vid presskonferensen på torsdsgsförmiddag framkom att det varken är bristande lojalitet eller personliga motsättningar som ligger bakom det drastiska beslutet. Gunilla Carlsson tror helt enkelt inte att Sidas avskedade generaldirektör klarar av att genomföra de förändringar av Sidas organisation och ledning som anses nödvändiga.
Men om Sidas högsta chef har bristande kompetens faller ansvaret framför allt på regeringen. De nödvändiga kvalifikationerna borde ha stått högst upp på kravlistan redan när biståndsmyndighetens chef rekryterades. Det som hänt borde därför leda till en självkritisk granskning inom regeringskansliet. Det räcker inte att hemlighetsmakeriet kring utnämningarna av statens högsta tjänstemän har minskat. Förtroendet för hela utnämningsprocessen skadas om regeringen efter kort tid ändrar sig och sparkar chefer som nyss har tillsatts.
Det dramatiska beslutet verkar samtidigt ha varit nödvändigt. Sidas interna styrning och kontroll har fortsatt stora och allvarliga brister. Riksrevisionen har det senaste året genomfört hela sex granskningar som alla har lett till förödande kritik. Samtidigt fortsätter Sida att leva över sina tillgångar och kräva mer anslag för att täcka underskotten.
I november gav därför regeringen ESV, Ekonomistyrningsverket, ett särskilt uppdrag. ESV skulle bedöma Sidas försök att få ordning och reda i organisationen. Resultatet blev ytterligare ett underkänt betyg. ESV konstaterar visserligen att vissa förbättringar har skett. Men väsentliga delar av förordningen om intern styrning och kontroll har ännu inte genomförts. Det var tydligen droppen som fick bägaren att rinna över för biståndsministern.
ESV:s utvärdering visar också att Sida har stora interna problem. Det handlar delvis om en seglivad, intern myndighetskultur. Styrning och kontroll anses mindre fint än att arbeta ute på fältet med konkreta biståndsprojekt. Anställda struntar i regler som uppfattas som ”pålagor”. I ESV:s intervjuer med Sidaanställda återkommer uttrycket ”Så arbetar jag” i stället för ”Så arbetar Sida”.
Det avslöjar en egendomlig inställning som måste förändras. Det är inte Sidas anställda som ska utforma den svenska biståndspolitiken. Det är pinsamt att biståndsminister Gunilla Carlsson ens ska behöva förklara denna grundläggande demokratiska princip för myndighetens anställda.
Regeringen ansvarar för biståndspolitikens utformning och inriktning och besluten fattas i Sveriges riksdag. Den statliga myndighetens uppdrag är att tilllämpa och förverkliga den politik som de folkvalda har lagt fast.
Om Sidas interna styrning inte fungerar hotas i förlängningen förtroendet för hela biståndet. Sverige är världens mest biståndsvilliga land. Om svenska medborgare ska ha fortsatt lust att bidra till fattigdomsbekämpning i världen krävs ordentlig revision och kontroll av biståndet. Då måste Sidas interna organisation fungera.