USA befinner sig i besvärande sällskap på listan över länder som tillämpar dödsstraff. Kanske kan sällskapet bidra till att amerikanerna på sikt börjar söka sig därifrån.
I fredags morse spändes Ronnie Lee Gardner fast i en avrättningsstol i fängelset i Utah. Strax därefter avlossade de fem frivilliga i exekutionspatrullen sina skottsalvor. Och den 49-årige mannens liv var till ända.
Att nyheten om Ronnie Lee Gardner spridits över världen handlar mer om sättet han avrättades på än det faktum att han avrättades. Arkebusering tycks uppfattas som särskilt primitivt och lite ovärdigt. Men det är svårt att se elektriska stolen eller giftinjektioner som ett uttryck för civilisation och värdighet. Det verkligt stötande med dödsstraffet är att det utdöms och inte i första hand hur det utförs, även om långsamma och plågsamma processer som stening självfallet tillfogar en extra dimension av grymhet.
Argumenten mot dödsstraffet är många och starka. Ett av dem att det är definitivt. Dna-teknik har i efterhand visat att det även i en rättsstat som USA har förekommit att fel person dömts till döden. Men då är det så dags. Hade personen i stället dömts till livstid hade man i stället kunnat be om ursäkt, låsa upp celldörren och vinka adjö.
Brottsstatistiken smular sönder argumentet att dödsstraff skulle fungera avskräckande. Här räcker det att titta på USA. Det begås inte nödvändigtvis färre mord och andra grova brott i delstater som har kvar dödsstraffet jämfört med dem som skrotat det. Det är med brottslighet där som med brottslighet här andra faktorer som spelar in. Ronnie Lee Gardner kommer som många andra fängelsekunder från svåra sociala förhållanden med en barndom som tidigt präglades av övergrepp, fattigdom och kriminalitet. Vill man minska antalet mord är det bättre att hjälpa och stödja utsatta barn än att tjugo år senare döma dem till döden.
Rätten till liv är universell. Det är därför det är stötande med legitima avrättningar där staten går in och bestämmer vilka som har förverkat sin naturgivna rätt till liv. Om man tittar på vilka länder det är som tillämpar dödsstraffet så ser man att det är länder som inte bryr sig så värst mycket om andra mänskliga rättigheter heller. Detta är egentligen det hoppfulla. Inte minst för USA:s del. För den amerikanska självbilden måste det vara besvärande att spela i samma lag som Iran och Kina och inte med andra västliga demokratier som till exempel Tyskland och Frankrike.
USA kommer på fjärde plats enligt dödsstraffsstatistik från Amnesty International (siffrorna avser rapporterade avrättningar från 2008). Men sett till antal är spännvidden enorm i toppen. I USA släcktes 37 liv, i Saudiarabien minst 102, i Iran 346 eller mer och i Kina minimum 1.718.
Det är förstås ingen slump att det enda europeiska land som finns med på listan är Vitryssland, Europas enda diktatur. EU har haft betydelse för dödsstraffets avskaffande i Europa. Men världen i stort går i samma riktning. Det blir fler och fler stater som avskaffar dödsstraffet. Andra tillämpar det allt snålare. USA hade förvisso en liten puckel förra året, men den långsiktiga trenden är att dödsstraffen blir färre. 37 släckta liv är 37 för mycket. Men sett till landets storlek och kriminalitet tycks straffet nästan mer symbolladdat än reellt. Den absoluta majoriteten av USA:s grövsta brottslingar blir trots allt inte dömd till döden.
Det har sagts att en amerikansk president inte kan vara motståndare till dödsstraffet – för då blir han inte president. Men kanske, kanske kan den minskade användningen av dödsstraffet ses som ett tecken på att nya vindar blåser i det amerikanska samhället och rättssystemet. Det vore i så fall förnämligt. Då blir listan av länder mer enhetlig. Och därmed mer besvärande att befinna sig på.