Det finns många som haft åsikter om varför kvinnor dominerat statistiken över sjukfrånvaron i Sverige. Viss forskning har gjorts och några av frågetecknen rätats ut. I veckan presenterades en ny rapport som vrider på frågeställningen ett par varv till.

Det är Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, som studerat utvecklingen i Sverige, jämfört den med andra länder och vägt samman detta med en rad nutida variabler.

I studien ”Kvinnors och mäns sjukfrånvaro” börjar forskarna med att slå fast att kvinnors relativt sett höga sjukfrånvaro inte är någon naturlag utan började noteras först runt 1980. Dessförinnan, på 60- och 70-talet, var kvinnor inte mer sjukskrivna än män.

Å andra sidan var de heller inte särskilt yrkesaktiva, vilket förstås är en förutsättning för att kunna bli sjukskriven.

Jämförelsen med andra länder visar på liknande sätt ett samband mellan kvinnors grad av yrkesarbete och sjuktal. Kvinnor är mer frånvarande än män i alla de sju jämförda länderna, med undantag för Tyskland där förvärvsgraden för kvinnor är lägst bland de åtta. Samma länder som har en relativt hög andel sysselsatta kvinnor har också en relativt hög andel sjukskrivna kvinnor.

Men ändå tycks det inte vara arbetet eller arbetsplatsen som gör kvinnor sjukskrivna. En grov indelning av 43 branscher, med mer eller mindre traditionella ”kvinno- och mansyrken”, visar att kvinnor är mer sjukskrivna på alla arbetsplatser. Inte heller är kvinnor oftare allvarligt sjuka eller mer tidskrävande att behandla sett till olycksfall och akuta sjukdomar (som hjärtinfarkt och tumörer).

Det som däremot förändrar kvinnors sjukfrånvaro är det första barnets födelse. När par som blev föräldrar 1999 studerades fann forskarna en obetydlig skillnad i sjukfrånvaro före barnets födelse. Efter ett år är småbarnsmammorna dubbelt så mycket sjukskrivna som papporna. Glappet består upp till 15 år efter första barnets födelse. Hur ska man tolka det?

Vi vet sedan tidigare att kvinnors inmarsch på arbetsmarknaden inte mött motsvarande rörelse mot hemmet från männens sida. Papporna har fått hjälp med försörjningsansvaret, medan mammorna står kvar med det gamla ansvaret – och det nya.

I vilken mån detta relativt sett kvinnliga överansvar för familjen grundläggs under föräldraledigheten framkommer inte av undersökningen. Men det vore intressant att få veta. Om det är mödrar som tagit ut en stor del av föräldraledigheten som sjukskrivs mer än andra, visar det att den välfärdsreform som skulle underlätta för kvinnor i stället blivit en fälla.

Vi vet sedan tidigare att många fall av kortare sjukfrånvaro ökar risken för långa sjukskrivningar. Långtidssjukskrivning i sin tur ökar risken för förtidspension. Och förtidspension i sig leder till sämre hälsa. Därför är det angeläget att få reda på hur sambanden ser ut.

Man kan också fundera över hur kvinnors relativt sett svagare ställning på arbetsmarknaden påverkar statistiken. Varje människa har rätt att bli betraktad som en individ, men nog hade det varit lättare att kollektivt argumentera för ”hela lönen” om kvinnors frånvaro hade legat på något sånär samma nivå som männens. Att anställa en kvinna, i synnerhet en småbarnsmamma, innebär för arbetsgivaren en större risk mot att anställa en man. Om arbetsgivare hellre väljer en lika meriterad man är inte det konstigt.

Måhända är jämställdhet i hemmet en förutsättning för att nå jämställdhet på arbetsmarknaden. Så till slagorden om hela lönen och halva makten måste kanske adderas en fras om halvt familjeansvar.

DN 6/2 2011