Nya mediciner kan förbättra livet för många. Subventionerna bör gå till de mest behövande. Det finns två sidor av utvecklingen inom läkemedelsområdet: en positiv och en negativ.
I gårdagens DN fick vi genom 22-åriga Therese Jarvid stifta bekantskap med den positiva. En ung ms-sjuk kvinna som fått prova ett nytt läkemedel, som inte gett henne några biverkningar och som möjligen är förklaringen till att hon förskonats från de sjukdomsskov som hör diagnosen till.
Den verksamma substansen har i studier visat sig kunna halvera antalet skov. Den försämring som likaledes hör till sjukdomen saktas ned med 40 procent. Detta är förstås oerhört glädjande nyheter för dem som lider av denna allvarliga sjukdom. Prislappen är det ingen som i nuläget vet något om. Medicinen ska först godkännas. Därefter ska den upp i Läkemedelsförmånsnämnden. Där ska ledamöterna fundera över om priset står i proportion till nyttan.
I lagen om läkemedelsförmåner – som vägleder nämnden – står att kostnaderna för att ett läkemedel ska ingå i högkostnadsskyddet ska vara rimliga från ”medicinska, humanitära och samhällsekonomiska synpunkter”. Vidare har nämnden att väga in ”behovs- och solidaritetsprincipen” – att de som har de största behoven har rätt till mer av vårdens resurser än andra patientgrupper. Och slutligen ”människovärdesprincipen” – att vården ska respektera alla människors lika värde.
Man kan förstås fundera över dessa formuleringar och vad de betyder. Inte minst i ljuset av det färska beslutet om att inte subventionera det enda läkemedlet för den ovanliga – men allvarliga – sjukdomen PKU (se DN 12/1). Den tveklöst stora nyttan för de få sjuka vägde inte tillräckligt tungt i nämndens matematiska formel.
Det gör konstigt nog alla de livsstilsläkemedel som sänker blodfett, blodtryck och blodsocker hos friska, symtomfria vuxna. Liksom de antidepressiva mediciner som, förutom att skrivas ut till djupt deprimerade, också konsumeras av människor med en måttlig nedstämdhet som enligt studier behandlas lika bra eller bättre med regelbunden motion.
Med rätt kost och en halvtimmes promenad per dag kan läkemedel mot höga blodfetter, högt blodtryck och högt blodsocker ibland också bli överflödiga. Från läkemedelsindustrins sida är strategin uppenbar. Det kostar pengar att ta fram nya mediciner och patenträtten är begränsad i tid. Det gäller att få tillbaka satsningarna, gärna med råge. Drömmen är därför ett läkemedel som kan konsumeras av stora grupper under lång tid, gärna hela livet för att förebygga något diffust hot.
Läkemedelsvärlden har sin agenda. Men politiken måste ha sin. Det är inget konstigt att industrin uppfinner nya sjukdomar, vilket DN-medarbetaren Ingrid Carlberg redogjort för i sin bok ”Pillret”. Uppgiften från politiskt håll måste vara att hitta en motviktsstrategi som rimmar bättre med skattebetalarnas syn på medmänsklighet, effektivitet och riskreducering.
Socialminister Göran Hägglund har tagit initiativ till en nationell läkemedelsstrategi. Under våren väntas ett första utkast om vad som ska ingå presenteras. Från departementets kansli sägs att visst kan verksamheten vid Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket behövas vässas. Men samtidigt att modellen där hälso-ekonomiska analyser ligger till grund för beslut om subventionering står stabilt.
Enligt en norsk studie har 90 procent av 50-åringarna onormala världen enligt de gränser på normalt blodtryck och annat som successivt pressas samman så mycket att det blivit mer normalt att vara onormal än normal (DN 9/9-09).
Ska vi satsa skattemiljarder på att behandla friska, symtomfria vuxna när valet står mellan dem och allvarligt sjuka?
Svaret är nej. Självklart måste Therese Jarvid och andra ms-sjuka få rätt till en medicin som så radikalt förbättrar deras liv. Likaså alla andra patientgrupper där nya revolutionerande läkemedel ligger i pipe-line. Och där de inte kan ersättas med en rask promenad.
DN 22/1 2010