De senaste veckorna har ryktena om besparingar i utrikesdepartementet spritts och ”räddningsaktioner” har satts i gång på nätet.
Bakgrunden är – föga överraskande – att utrikesdepartementets budget visar underskott. Sådana har man i finansdepartmentet svårt att tolerera – för att uttrycka sig försiktigt. Och det departement som framhärdar riskerar att likt försvarsdepartementet sättas under finansens förmynderskap. Alltså skrapar UD på utgifterna – en utlandsmyndighet här, en där av de cirka hundra Sverige har kan väl undvaras.
Så är det nog, men varför de ska ligga i några av världens mest dynamiska städer tillika internationella nav som New York och Los Angeles ter sig mycket märkligt. Kulturellt, ekonomiskt och forskningsmässigt är dessa centra självklara mål för kreativa människor från hela världen. Ett stort antal svenska företag finns där, många svenskar bor och arbetar där.
Nedläggninsplanerna är helt enkelt pinsamma och reser frågan om hur regeringen, här i gestalt av utrikesminister Carl Bildt, ser på utlandsrepresentationens roll. Av gammalt räknas den till statens kärnverksamheter – i likhet med rättsväsen och försvar. Och just dessa kärnverksamheter väntas en borgerlig regering värna – eller väntades, tills de nya moderaterna fick lansera sin försvarspolitik.
Så sent som höstas presenterade regeringens Globaliseringsråd en skrivelse om Sverige i världen. Undertecknare var rådets ordförande, regeringens forskningsminister Lars Leijonborg. En slutsats var att svensk utrikesrepresentation borde stärkas.
”Sverige satsar med sina 0,06 procent av BNP påfallande litet på sin utrikesförvaltning”, skrev Globaliseringsrådet och jämförde med Finland och Norge 0,2, Danmark 0,1 Polen 0,9, Italien 0,11 och Frankrike 0,15 procent av BNP.
Sverige uppträder som den fattiga kusin det inte är i de här sammanhangen. Varför är det så? En förklaring är given: det finns en folklig misstro mot det slags arbete som UD utför. Den bottnar delvis i missförstånd om vilka UD:s uppgifter är – så till exempel i samband med tsunamin i Thailand, delvis i ett slags avundsjuka – bäst exemplifierad med reaktionen på vinterns SVT-serie ”Diplomaterna”. Misstron blir inte heller mindre av det hemlighetsmakeri som traditionellt hör till utrikespolitiken eller av den våldsamma reseverksamhet som vår nuvarande utrikesminister ägnar sig åt.
Svenska intressen i världen kan förvisso tolkas i vida ramar, men det är ändå lätt att se att vårt land har tätare kontakter med vissa delar av världen och mer direkta intressen i vår nära omvärld. Betydligt svårare är att relatera till svenska intressen – ekonomiska, säkerhetspolitiska, värderingsmässiga – i avlägsna världsdelar eller slutna, diktatoriska regimer.
Våra representationer i Europa behöver säkert rationaliseras, där blir kontakterna direkt mellan politiker allt tätare. Men de stora europeiska länderna är också träffpunkter och kulturella centra. Där finns alla skäl för Sverige att synas. På samma sätt är Nordamerika en del av världen med vilken vi hör ihop och där en officiell svensk närvaro är en självklarhet.
Att just Carl Bildt trots sin omfattande internationella orientering skulle vara den som släcker de svenska ljusen på Park Avenue förvånar inte. Han verkar inte inse att han faktiskt också är chef för Sveriges utrikesförvaltning, inte enbart resande samtalspartner till världens Stora namn.
DN