FN väntas i september ta ställning till om Palestina ska erkännas som stat. Ett sådant beslut skulle vara ett slag i luften, och i värsta fall kontraproduktivt.
Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas säger sig ha tröttnat på två decenniers resultatlösa samtal med Israel. Planen är därför att få FN att erkänna Palestina som stat. Helst ska det ske genom att säkerhetsrådet delar ut ett fullt FN-medlemskap, men det kommer USA:s veto att stoppa. I andra hand vill man ha ett erkännande av generalförsamlingen, där det finns den kvalificerade majoritet som krävs.
EU är delat i frågan. Den svenska regeringens linje är att säga nej eftersom palestinierna inte har kontroll över sitt territorium, men det finns nyanser inom alliansen. De rödgröna partierna vill ha ett ja.
Folkrättsprofessorn Ove Bring argumenterar på fredagens DN Debatt för ett svenskt erkännande. FN-principen om folkens självbestämmanderätt gäller även palestinierna, skriver han, och eftersom Israels ockupation av Västbanken är olaglig är det bara för Sverige att säga ja. Dessvärre får verkligheten ingen plats i hans kalkyl.
Runt 125 länder har redan erkänt palestiniernas stat. Bring medger att det ”inte kunnat ändra det politiska dödläget”, men förklarar inte vad ett FN-beslut skulle göra för skillnad.
Märkligare är påståendet att kraven på ett fixerat territorium är ”uppfyllda sedan länge”. Säkerhetsrådets resolutioner efter sexdagarskriget 1967 talar inte bara om att de israeliska trupperna ska dras tillbaka från ockuperat område, utan också om Israels rätt till säkerhet och fred. När PLO långt senare accepterade resolutionerna var båda parter med på att förhandlingar måste utgöra grunden för tillämpningen.
Att en av hörnstenarna är 1967 års gränser, men med byten av land, är de flesta överens om. En del bosättningar kan inte flyttas, men palestinierna ska kompenseras. Att tala om fixerat territorium är definitivt att gå händelserna i förväg.
Den jämförelse Bring gör med Sveriges erkännande av Kroatien i början av 90-talet är irrelevant. Kroaterna kontrollerade större delen av sitt land, serber vissa områden. På Västbanken har Israel greppet.
Ingen har heller sett Hamas ge upp sitt enpartistyre i Gaza. Terrororganisationen vägrar erkänna staten Israels rätt att existera eller ens vitsen med fredsförhandlingar. Så vilket Palestina skulle Sverige erkänna? När Bring hävdar att PLO och Hamas har ”försonats” talar han mot bättre vetande.
Ett beslut i FN ändrar inga som helst förhållanden på marken. Det skulle vara en poänglös markering mot Israel eftersom fred och en verklig palestinsk stat förutsätter ett framförhandlat avtal.
Ramarna för en uppgörelse är väl kända, inte bara i gränsfrågan. Israel måste göra eftergifter om Jerusalem, palestinierna ge upp kravet att alla 1948 års flyktingar ska få återvända. Det är också fel att säga att inget har hänt. Yassir Arafat backade ur i sista stund i Camp David 2000, och bland annat Wikileaks har gett interiörer från senare fredssamtal som varit mycket seriösa.
Byter palestinierna fot och försöker trumfa igenom sin linje med plakatpolitik i FN väntar bara problem. Hökarna i Israel får vatten på sin kvarn, palestinska extremister ges en förevändning att starta nya våldsamheter.
Palestiniernas frustration är berättigad, på samma sätt som den vrede israelerna känner över terror och raketer. Israel behöver en bättre premiärminister än Netanyahu, och palestinierna måste få chansen att välja kloka ledare. Men båda parter måste göra sin del, släppa rigida ståndpunkter och hålla ytterlighetspartierna i schack. Till sist avgörs freden i mötet mellan israeler och palestinier, inte i FN.