Många friseringar ger pensionärer ett lägre pris än yngre vuxna. Kommersiella reseföretag som SJ och Swebus ger också rabatt. Självfallet ska det stå dem fritt att locka kundgrupper med olika erbjudanden utan att bli fällda för åldersdiskriminering. Företagen tror sig kunna locka konsumenter som annars är försiktiga med sina utgifter, av vana eller nödvändighet.
Även högst okommersiella verksamheter som museer och teatrar ger pensionärer bättre villkor. På Liljevalchs och Moderna betalar de 60 kronor medan medborgare över 26 år får lägga ut 80 kronor. Malmö stadsteater ger 20 procents rabatt. Den arbetande vuxne som vill se ”West Side Story” på Norrlandsoperan en helg får betala 490 kronor för biljetten, pensionären 350 kronor.
Ser vi till SL, där biljettintäkterna är lite mindre än anslaget från landstingskassan, så gives också äldrerabatt: 420 kronor för ett månadskort i stället för 690 kronor.
Men inte hörs fackförbunden upprört kritisera dessa straffavgifter för arbetande; straff på deras kollektivresande och straff på deras kulturkonsumtion. Nej, trots att man har medlemmar med lägre löneinkomster än vad vissa grå pantrar har i pension förlikar man sig med skillnaden. Det är ändå av godo att de äldre håller i gång.
Pensionärsorganisationerna hörs inte heller klaga över dessa prisskillnader. När differenserna är till egen nytta tiger hälsan still. Men när regeringen Reinfeldt införde jobbskatteavdraget som sänker skatten på arbetsinkomster utbröt proteststormen, och ökade i styrka för varje nytt steg. Inte för att pensionärernas skatt höjdes, tvärtom har den sänkts stegvis. Men inte alls lika mycket. Alltså präglades begreppet straffbeskattning på pensioner.
(Här kan man notera detta att begrepp aldrig myntades när arbetstagarna fick reduktion för avgifterna till fack och a-kassa, som även det gjorde en betydande skatteskillnad för inkomst från lön och pension.)
Löntagare och företagare betalar inte bara inkomstskatt. De betalar också avgifter till försäkringssystemen; till ålderspension, föräldraförsäkring, efterlevandepension med mera. Fast man gör det inte själv, avgifterna beräknas i procent på lönen, läggs på och skickas till staten av arbetsgivaren. Avsikten är ändå klar; när sjukfrånvaron och arbetslösheten minskar ska premierna minska – alltså borde det bli mer i löneutrymme.
Men då är staten där med ”allmän löneavgift”, som inte är knuten till någon motprestation och därmed en ren skatt. Den infördes 1995 för att finansiera medlemsavgiften till EU, den falska avgiften var då 1,5 procent. På senare år har den utvecklats så här: 2005 -3,07 procent, 2006 och 2007 -4,40 procent, 2008 och 2009 -7,49 procent.
I år sänks den allmänna löneavgiften, som pensionärer inte betalar, till 6,03 procent. Men den beräknas ändå inbringa 72,7 miljarder kronor till statskassan. I praktiken betyder det att löntagare och företagare nästan helt finansierat jobbskatteavdraget själva genom höjd löneavgift, som man skulle kunna kalla straffskatt på arbete.
Det är inte meningsfullt att kalla det ena eller andra straffskatt, vare sig på pensions- eller löneinkomster. Det viktiga för hela samhällsekonomin är att fler arbetar och gärna mer. Men kan ha vilket pensionssystem som helst, ur-hand-i-mun eller fonderat eller något däremellan; hur stora utbetalningarna blir avgörs av hur många som lönearbetar eller företagar och betalar skatt och avgifter.
Man kan diskutera hur stor påverkan på antalet arbetade timmar jobbskatteavdraget har, Riksrevisionen beräknar att ökningen blir 2,6 procent. Att avdraget bidrar till att arbetsinkomsterna ökar är odiskutabelt. Det är bra för individerna, och för pensionärerna. Även om de får betala skatt efter en annan tabell.