Det politiska efterspel som följt på DN:s granskning av Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) fortsätter. Statsminister Fredrik Reinfeldt avkrävs nu svar av oppositionen om vad regeringen gör för att säkerställa att liknande excesser i internrepresentation inte förekommer på andra håll.
Statsförvaltningens legitimitet är i hög grad en förtroendefråga, och att skattemedel behandlas varsamt är en förutsättning för fortsatt tillit mellan stat och medborgare. Sett ur detta perspektiv är det rimligt med en bred översyn av alla myndigheter. Även om det bara skulle handla om enskilda missförhållanden är detta ett utmärkt tillfälle för regeringen att inskärpa vikten av återhållsamhet.
Men granskningen har även belyst andra viktiga frågor som förtjänar uppmärksamhet. Gårdagens artikel i Svenska Dagbladet om Tillväxtverkets satsning på kvinnligt företagande visade att regeringen har lagt 375 miljoner kronor på ett projekt som inte går att utvärdera.
Tillväxtverket har försvarat sig med att det i praktiken är regeringens eget fel. När man 2007 gav länsstyrelserna i uppdrag att pröva ansökningarna följde ett villkor med regeringsbeslutet som innebar att det inte var möjligt att registrera person- och organisationsnummer. Detta har omöjliggjort en meningsfull uppföljning. När det blev dags för förlängning av uppdraget ändrades detta.
Denna kostsamma historia illustrerar ett problem som fortfarande saknar lösning. Sverige har en lång och stolt tradition av att förbereda lagförslag väl. Ett komplicerat, men effektivt system finns för att säkerställa att de förslag som läggs fram för riksdagen är ordentligt beredda, både på myndighets- och departementsnivå. Men när det kommer till att utvärdera satsningar och reformer har ett mindre noggrant förhållningssätt varit legio.
Att så är fallet har framkommit flera gånger på senare tid utan att det för- anlett debatt. När SNS publicerade rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”, som behandlade reformeringen av välfärdens organisation, var få intresserade av huvudkritiken: att ingen ordentlig utvärdering har gjorts. Oavsett hur man ställer sig till frågan om valfrihet och konkurrens inom offentlig sektor torde få tycka annat än att det vore rimligt att reformer som i grunden förändrat vår samhällsorganisation också granskas efter hand.
Tyvärr finns här en tydlig politisk logik, som står i skarp kontrast till den allmänna uppfattningen om hur svensk statsförvaltning ska fungera. Risken finns alltid att resultatet av en utvärdering misshagar de styrande. Att staten har gjort sitt yttersta för att förvandla ett politiskt flaggskepp till ett genomförbart förslag kan inte bli en ursäkt för att ignorera felsatsningar eller oönskade konsekvenser.
Ändå har så fått ske i många fall. Inom narkotikapolitiken förekommer exempel där utredningar uttryckligen tackat nej till empiriska studier, och i stället förlitat sig på mindre faktabaserade uppgifter som bekräftat den sedan decennier rådande politiska ortodoxin.
I jämförelse är regeringens satsning på kvinnligt företagande naturligtvis en harmlös historia. Men det finns goda skäl att ifrågasätta om de 375 miljonerna inte hade kunnat användas på bättre sätt. Att ytterligare förstärka de generella trygghetssystemen för entreprenörer – till exempel vad gäller föräldraledighet – hade sannolikt varit mer effektivt för att få fler att ta steget. Och dessutom upplevts som rättvisare.
Men det viktiga i sammanhanget är egentligen inte huruvida Tillväxtverkets satsning var väl investerade pengar, utan om den här typen av förslag över huvud taget hade lagts fram om man visste att varje krona skulle granskas och utvärderas. Som filosofiprofessorn Per Bauhn skrev i går: staten har inga egna pengar. Det är vi som är uppdragsgivarna.