Det är i skrivande stund okänt om de 27 ländernas stats- och regeringschefer hade en trevlig middag på torsdagskvällen. Men under dagen i går verkade dispyterna kring euron vara på väg mot en illavarslande urladdning.
I elfte timmen skickade Tyskland och Frankrike i onsdags eftermiddag i väg ett brev till övriga där de förklarar att EU:s fördrag måste ändras för att euron ska kunna räddas.
Deras förslag stärkte tyvärr inte enigheten och beslutsamheten inför det som kallats eurons ödesstund, utan ökade tvärtom förvirringen.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vill att medlemsländerna ska ha en ”gyllene regel” rörande budgetbalans och utgiftstak i sina respektive grundlagar. Sedan ska EU-domstolen i Luxemburg få rätt att kontrollera att regeln införts på rätt sätt.
Tyskland och Frankrike vill också ha fördjupat samarbete kring ekonomisk politik inom flera områden. Det handlar bland annat om gemensamma bolagsskatter, transaktionsskatt, nya regler för finansmarknaderna och gemensam arbetsmarknad.
Euroländer med mer än 3 procents budgetunderskott ska drabbas av ”automatiska sanktioner”, om inte en kvalificerad majoritet av eurogruppen säger nej. Det ska inte heller krävas enhällighet för att ett krisande euroland ska få hjälp ur räddningsfonden.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vill i första hand att allt detta ska föras in i EU:s fördrag. Om det inte är möjligt föreslår de att euroländerna bildar en förtrupp som andra kan ansluta sig till efterhand.
Det kan säkert vara klokt att spika fast regler som rör budgetdisciplin riktigt ordentligt på väggarna i alla euroländer. Förnyat förtroende för valutan kräver ordentliga garantier för att de senaste årens skuldexplosioner inte ska upprepas. Berlin måste också ta hänsyn till den tyska författningsdomstolens synpunkter.
Problemet är dels att Merkels och Sarkozys förslag kommer så sent och därmed skapar nya motsättningar, dels att deras plan handlar om långsiktiga förändringar som inte löser eurons akuta problem.
Det är fortfarande besvärande oklart varifrån pengarna till räddningsfonden ska komma och vilken roll Europeiska centralbanken och IMF ska spela.
I går riktades också flera invändningar mot de fransk-tyska fördragsändringarna. Kritiken kommer både från länder inom och utanför euron. Alla minns de svåra förhandlingarna om Lissabonfördraget och många vill helst undvika nya utdragna processer.
Finland vill inte ge upp vetorätten rörande nya utbetalningar ur räddningsfonden. Irland kommer säkert inte att gå med på gemensamma bolagsskatter. Och Storbritannien vägrar låta EU reglera Londons finansmarknad. Inför resan till Bryssel lovade David Cameron att ”kämpa som en bulldog”, och när det gäller fördragsändringar har varje land vetorätt.
Det mesta pekar därför mot att de 17 euroländerna försöker gå vidare på egen hand. Faran är därmed påtaglig att nya skatter och regler leder till en uppdelning av EU:s inre marknad.
Företag från Sverige och andra stater utanför euron kommer att möta krångel och nya handelshinder. Risken är att det leder till en olycklig splittring av hela EU, där länder som inte har samma valuta hamnar alltmer i periferin både politiskt och ekonomiskt.
Under ytan av enighet finns också motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland kvar, framför allt rörande ECB:s roll i krisbekämpningen.
Både Merkel och Sarkozy möter dessutom politiskt motstånd på hemmaplan. Det franska socialistpartiet motsätter sig en gyllene regel och frågan blir sannolikt en av de mest laddade under kampanjen inför presidentvalet i april 2012.
Förhoppningsvis blir det inga öppna gräl under de pågående förhandlingarna. Men en sak är säker: eurons problem kommer inte att lösas i dag heller.