Under senare tid har DN avslöjat flera fall av upprörande vanvård inom äldreomsorgen i Stockholm.

En kvinna har berättat om grova försummelser och felmedicinering som medverkade till att hennes gamla pappa avled efter kort tid på Koppargården i Vällingby, ett äldreboende som drivs av vårdbolaget Carema. När hon och hennes syster anmälde saken enligt lex Sarah upptäcktes att vårdhemmet inte ens hade fört journalanteckningar. När döttrarna sedan begärde skadestånd krävde de som då var ansvariga för bolaget att de anhöriga höll tyst om det som hänt för att pengarna skulle betalas ut.

Och under veckan som gick beskrev DN tillståndet vid äldreboendet Tallbohov i Järfälla, som också drivs av Carema. De anställda vittnar om brist på grundläggande utrustning som till exempel tvål, toapapper och blöjor. Om äldre som tvingas sova på madrasser på golvet och om smutsiga lokaler och toaletter. ”Gud vad vi har gråtit”, förklarar en av de anställda som DN har talat med.

Skandaler i äldreomsorgen är förvisso inget nytt, men varför fortsätter vanvården?

Det finns förstås en lång rad förklaringar. Eftersom kommunerna har huvudansvar för verksamheten går det inte att enbart peka finger åt den ansvariga ministern, Maria Larsson.

Kommunerna kan skärpa kraven vid upphandling och öka kontrollen av äldreomsorg som sköts av privata bolag. Det krävs fler uppföljningar och möjlighet att gripa in under löpande avtal.

Försummelser sker förstås inte enbart vid privata äldreboenden. Kommunerna måste också bli bättre arbetsgivare som satsar på utbildning, bättre ledning och tydligare krav på verksamheten.

Äldreministern har emellertid också ett ansvar.

I DN:s serie reportage är det slående hur rädda de anställda verkar vara för att slå larm. Ofta är det först sedan de slutat som de vågar berätta om vad som hänt. Det verkar som om varningssystemet inom äldrevården inte fungerar.

Alla anställda har visserligen plikt att rapportera om missförhållanden på arbetsplatsen. Men Socialstyrelsen fick enbart in knappt tio anmälningar enligt lex Sarah under hela 2010. Vilket inte är svårt att förstå. Anmälningarna får inte vara anonyma och ska lämnas direkt till den som leder verksamheten. Sedan ska chefen utreda om det rör sig om allvarliga missförhållanden. Om så är fallet ska den som är ansvarig vända sig till Socialstyrelsen.

Men i de allra flesta fall handlar förstås kritiken indirekt om chefen. Därför är det antagligen få av de anställda och ännu färre av vikarierna som vågar rapportera.

Om lex Sarah ska kunna fungera som det var tänkt borde därför lagen skärpas. Anställda måste kunna göra anonyma anmälningar direkt till Socialstyrelsen. Plikten att anmäla borde också kombineras med ett skydd mot att arbetsgivaren försöker ta reda på och sedan straffa den som har anmält.

Många kloka människor arbetar i äldrevården. Om de vågar slå larm kommer antalet skandalrapporter förhoppningsvis bli färre i framtiden.