Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Skattkista utan botten

Foto: Stina eiden

Skatterna kändes länge som något av en ickefråga i  svensk politik. På ena sidan stod en social­demokrati som hade vuxit ihop med staten. Medborgarnas pengar var en flexibel del av statskassan och skattkistan tycktes outtömlig. Varje samhällsproblem kunde lösas med att man kastade skatte­pengar på det.

Den andra sidan befolkades av en borgerlighet som var valhänt och ­oenig. Det enda parti som tog ideologisk strid med S om skatterna var Moderaterna, och det var en strid de förlorade med imponerande konsekvens.

Ett skäl till detta var att M-synen på skatter tycktes teknokratisk och oempatisk. Partiets krav kunde av motståndarna bemötas med att skatte­sänkningar gjorde de rika rikare och slog sönder både välfärden och den offentliga ekonomin.

Den 4 mars 2004 publicerades en artikel på DN Debatt. Författare var moderaterna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg och rubriken löd ”Vi lägger om vår ekonomiska politik”. M-företrädarna hade bland annat låtit utreda vilka löntagare som egentligen tjänade på partiets tidigare skatteförslag:

”Det visade sig då att 50 procent av skattesänkningarna tillföll den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. De fick en årlig förbättring med 24 000 kronor medan den tiondel som hade lägst inkomst tillfördes 1 600 kronor per år. Att moderat politik får sådana fördelningseffekter är varken önskvärt eller nödvändigt.”

Artikeln var ett led i Moderaternas – och så småningom hela alliansens – förnyelse. Jobbskatteavdraget gjorde att skillnaden vidgades mellan att arbeta och inte arbeta. Genom att fler fick jobb skulle välfärden ändå upprätthållas och de offentliga finanserna kvarstå i balans.

Drygt tio år senare har vi facit. Alliansens politik har inte bara fungerat under normala konjunktursvängningar, den har dessutom klarat det svåraste av stresstester – finanskrisen. Trots kaoset i omvärlden har svenskarnas inkomster gått stadigt uppåt sedan maktskiftet 2006. Samtidigt har statsskulden minskat och de totala skatte­intäkterna ökat.

För fyra år sedan tycktes det vara svårt att vinna val med skattehöjningar. Socialdemokraterna accepterade de borgerliga jobbskatteavdragen, och att låta medborgarna behålla mer av lönen tycktes för första gången på länge inte ses som ett nödvändigt ont.

Men nu har något hänt. Oppositionen har, trots att fakta alltså pekar åt helt andra håll, varit framgångsrik med att måla upp bilden av en välfärd som krackelerar, av att ”något håller på att gå sönder”. Och att detta något bara kan lagas med hjälp av höjda skatter.

Måndagens DN gick igenom de alternativ som står mot varandra i valrörelsen. Vad gäller inkomstskatten vill alliansen inte genomföra någon höjning, medan alla tre rödgröna partier vill trappa av jobbskatteavdraget. Social­demokraterna står för de blygsammaste höjningarna.

Men om Stefan Löfven vill bilda regering efter valet kommer han först att få sätta sig vid ett förhandlingsbord tillsammans med två partier som inte har lika stora betänkligheter. Miljöpartiet vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procent för dem som tjänar över 40.000 kronor. Vänsterpartiet vill höja redan vid 30.000 kronor. I samma förhandling kommer ytter­ligare ett stort antal skatter att kastas in, på bland annat bensin, flygresor – och inte minst företag, vilket slår direkt mot jobben.

Lägg därtill att en stol vid förhandlingsbordet i värsta fall kan ställas fram till Feministiskt initiativ, ett parti som vill höja skatterna med mer än 100 miljarder kronor. Och dessutom, liksom V, återinföra skatter på förmögenhet, arv och gåvor.

Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Av en genomsnittlig lön går 43 procent, oräknat sociala avgifter, till skatt mot OECD-snittet på 36 procent. Det finns dock ingen opinion för massiva sänkningar. De svenska väljarna är rädda om både välfärden och de offentliga finanserna.

Samtidigt är det viktigt att politikerna aldrig ser våra löner som offentlig egendom. Det var en socialdemokrat – Gustav Möller – som myntade uttrycket ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det gäller ännu. Ansvarsfulla skattesänkningar är frihetsreformer som överför makt från politiker till medborgare.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.