Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Skev syn på bidragsbrott

Foto: Magnus Bard

Bedrägerier mot bidragsutbetalande myndigheter har av någon märklig anledning inte riktig ”brottsstatus”. Det är sannolikt mer socialt stigmatiserande att på en middagsbjudning berätta att man stulit en oxfilé på Ica Kvantum än att man sjukskrivit sig utan att vara sjuk. Logiken är svårbegriplig.

Ekot kunde under måndagen rapportera att antalet anmälda bedrägerier mot Försäkringskassan ökat med 71 procent. Siffran är hämtad från Brottsförebyggande rådets (Brå) preliminära statistik över antalet anmälda brott under 2015.

Brå-forskaren, Johanna Skinnari, tonar ned betydelsen. Det är jämförelseåret 2014 som är lågt. Mellan år 2013 och 2015 hittas ingen större skillnad.

Det är den stora variationen mellan mätåren som utmärker statistiken över anmälda försäkringsbedrägerier. Skillnaden låter sig näppeligen förklaras av att människor vissa år är mer benägna att fuska med barnbidrag, sjukersättning, assistans, underhållsstöd och tillfällig föräldrapenning än under andra. I stället handlar det om hur Försäkringskassan arbetar med den interna kontrollen.

Exakt hur kontrollerna går till är hemligt. Men enligt Johanna Skinnari är det myndighetens egen kontroll, inte allmänhetens tips, som ger mest. Bakom anonyma tips finns både välvilliga och illvilliga personer. Sällan har de hela bilden klar för sig.

Värdet av myndighetens egna, interna kontroll är alltså stort. Men här finns en inbyggd konflikt.

I Sverige anses det snudd på oanständigt att misstro människor, i synnerhet hjälpsökande. För inte särskilt många år sedan ledde diskussioner om fuskkontroll till ett ramaskri i den allmänna debatten. Vissa debattörer hävdade att i den mån det förekom något fusk så var det på ”anekdotnivå”. Hur nu någon kunde veta det, eftersom ingen nämnvärd forskningsmöda lagts på att undersöka saken.

Tröskeln finns där fortfarande. Det märks tydligt i diskussionen om den skenande, och delvis oförklarliga, kostnadsökningen inom assistansersättningen. Trots flera fällande domar, där mångmiljonbelopp har försnillats, finns bland många en ovilja att se hur den organiserade brottsligheten börjat tränga sig in på välfärdsmarknaden.

Det är sannolikt mer stigmatiserande att på en middagsbjudning berätta att man stulit en oxfilé på Ica Kvantum än att man sjukskrivit sig utan att vara sjuk.

Men konflikten handlar också om effektivitet. I Brårapporten ”Intyget som dörröppnare till välfärdssystemet” förs i ett avsnitt ett resonemang om den styvmoderligt hanterade kontrollen. En myndighet som Försäkringskassan har traditionellt sett haft till uppgift att betala ut bidrag. Brå skriver: ”Kontrollverksamheten är otypisk och blir som en sidovagn till övrig verksamhet. Det får framför allt konsekvenser för resurstilldelning, synen på vad som krävs för att initiera en utredning och hur strategiskt myndigheterna arbetar med kontrollfrågor. ”

Dagens myndigheter arbetar med tydliga effektivitetskrav. Kontroll får stå tillbaka för resultat, konstaterar Brå med hänvisning till andra studier, men poängterar samtidigt att det finns stora skillnader mellan olika myndigheter. Försäkringskassan är en av de myndigheter som har jämförelsevis lång erfarenhet av att arbeta systematiskt med uppföljning. Men långt ifrån alla felaktiga utbetalningar anmäls till polisen. Än färre leder till rättslig prövning.

Här prövas tjänstemännen dubbelt. Dels genom direktiv uppifrån att prioritera utbetalningarna och att hålla uppsatta tidsramar. Dels av vetskapen att få anmälningar går vidare i rättsprocessen och att det tar evinnerlig tid.

Men Brå visar också att en närmare granskning mellan effektivitet och kontroll indikerar att motsättningen delvis är en chimär. Man kan spara handläggningstimmar genom att tidigt upptäcka och avstyra felaktiga utbetalningar.

Ytterst handlar det dock om att värna välfärden och om att se till att pengarna hamnar rätt. Även om kontrollen bokförs som en kostnadspost, och även om det alltid är en dragkamp om resurserna inom en myndighet, så går det inte att blunda för värdet av att hålla systemen rena. Utan förtroende för statsapparaten med tillhörande myndigheter urholkas skattemoralen. Och det drabbar de sjuka.

Bidragsbrott har av någon märklig anledning inte riktig ”brottsstatus”. Det är sannolikt mer socialt stigmatiserande att på en middagsbjudning berätta att man stulit en oxfilé på Ica Kvantum än att man sjukskrivit sig utan att vara sjuk. Logiken är svårbegriplig.

Man ska naturligtvis inte stjäla av någon, men moraliskt sett borde det väl snarast vara mer klandervärt att roffa åt sig pengar som är öronmärkta för sjuka och funktionshindrade. I alla fall borde det inte ses som ett lindrigare brott.

Bidragsbrottslagen som instiftades 2007 mot Lagrådets inrådan är snarare en del av problemet än av lösningen. Bedrägeri är bedrägeri. Och det är obegripligt att lagstiftaren valt att stifta en lag som för det första inte behövdes, för det andra innebär ett lägre maxstraff än vid andra bedrägerier.

DN Ledare. 26 januari 2016