Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Skilj på barn och vuxna

Barn ska inte dömas som vuxna. Men nästan lika viktigt är att vuxna inte döms som barn.
Barn ska inte dömas som vuxna. Men nästan lika viktigt är att vuxna inte döms som barn. Foto: Nicklas Thegerström

DN 25/1 2016. Det är orimligt att åklagare i mål med en åtalad som saknar giltiga id-handlingar ska bevisa personens ålder.

Länge fördes knappt någon diskussion om åldersbestämningar i Sverige. De unga ensamkommande var i jämförelse med dagens antal få och metoderna för att fastslå ålder osäkra. Att några vuxna slank med på barnkvoten, var det pris man fick betala för att slippa det obehag som ålderstesten obönhörligen för med sig.

Till det obehagliga hör i första hand osäkerheten. Även om man närmar sig frågan med hållningen hellre fria än fälla så går man på gungfly. Tand- eller handledsröntgen ger bara ledtrådar, så ytterst handlar det om en samlad bedömning, om var gränserna ska dras och om vem som ska göra det.

Att läkarna slår ifrån sig är inte det minsta märkligt. Ett arbete som går ut på att med medicinska åldersbestämningar medverka till att unga får sämre chanser att stanna i Sverige är långt ifrån eden om att bota, lindra och trösta. Samma ovilja att agera ses vid andra obehagliga uppgifter som åläggs kåren, som att ifrågasätta innehav av körkort och vapenlicens hos patienter som håller på att tappa synen eller förståndet.

Det går heller inte att blunda för att det bland vissa läkare finns en underliggande politisk dagordning där man helt enkelt ogillar systemet med reglerad invandring.

När det blev känt att Fifa sedan länge använt undersökningar med magnetkamera för att sortera bort vuxna fotbollsspelare från ungdomslagen, och att detta var en hyfsat träffsäker metod, hävdades från barnläkarhåll att undersökningen kunde vara traumatiserande.

Men det finns ett mänskligt och samhälleligt pris också för handfallenhet inför svårigheterna att göra åldersbestämningar. Det visar inte minst det fall som gäller en våldtäkt vid Fåfängan i Stockholm (DN 24/1).

Det rättsliga begreppet bortom rimligt tvivel har här i praktiken alltså förvandlats till bortom allt tvivel.

En stor del av domen ägnas åt att diskutera ålder. Problemet med att underlåta att åldersbestämma vid en tidigare tidpunkt i asylkedjan framstår i blixtbelysning.

Den som söker asyl har en skyldighet att redovisa sina asylskäl, identitet och ålder. Ansvaret ligger således på den asylsökande individen. I rätten råder omvänt förhållande. Det är, skriver hovrätten och hänvisar till ett par prejudicerande domar, åklagarens sak att lägga fram bevis som motbevisar att den åtalade är äldre än han eller hon säger sig vara:

”Mot bakgrund av vad som numera är känt om de osäkerhetsfaktorer som präglar samtliga tillgängliga metoder för åldersbestämning konstaterar hovrätten att, om det inte finns någon dokumentation såsom pass eller id-handlingar som styrker den tilltalades identitet, den tilltalades eget påstående om sin ålder i stort sett alltid måste tas för gott om samma beviskrav tillämpas som det som gäller för åklagaren avseende gärningen som sådan.”

Hovrätten drog därefter slutsatsen att det framstår ”som motiverat att tillämpa ett något lägre beviskrav i denna fråga”. Men det är i praktiken ändå en kravnivå som är svår att nå.

Södertörns tingsrätts resonemang kring åldern hos den åtalade man som knivskar en kvinna i ansiktet, som DN också berättade om i söndagens tidning, visar också hur svårt rättsväsendet har att hantera åldersbestämningen. En tandundersökning visar att mannen med 97, 5 procents säkerhet är över 17, 2 år. I Tyskland där han tidigare dömts för brott har han identifierats med hjälp av ett pass som visar att han är född på 1980-talet. Rätten skriver att undersökningen av passet ”har visat att det finns ett antal likheter och inga skillnader mellan NN och personen på passbilden. Det har bedömts att endast en person på hundra kan uppvisa samma likheter och avsaknad av olikheter.” Men rätten noterar också att ”Det har, såvitt framkommit, inte utretts om passet är äkta eller ej.”

Utifrån detta, samt det faktum att mannen själv uppgett för kvinnan att han är 22 år, bedömer tingsrätten att det inte är säkert att mannen fyllt 16 år. Han släpptes därför ur häktet, dömdes till ungdomsvård i stället för fängelse och rätten ogillade åklagarens krav på att mannen skulle utvisas efter avtjänat straff.

Det är viktigt att inte barn döms till fängelse. Men det är också viktigt att inte fullvuxna män döms till ungdomsvård och att de blir kvar i landet trots att de begått brott som diskvalificerar dem för att vara här. Det är orimligt att varje åklagare i varje mål med en person som saknar giltiga identitetshandlingar ska uppfinna hjulet på nytt.

Rättsväsendet måste arbeta systematiskt med åldersbestämningarna, och ta fram bästa möjliga underlag åt domstolarna. Att frågan är svår är ingen ursäkt för passivitet.

DN Ledare. 25 januari 2016
Rättelse 2016-01-26 15:28
I en tidigare version av artikeln hävdades att begreppet bortom rimligt tvivel i praktiken förvandlas till bortom allt tvivel. Men som framkommer ovan stämmer inte det med hovrättens argumentering.
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.