Två ting är obestridliga. Islamofobin existerar. Och det gör också den muslimska extremismen.
Kanske är det detta första faktum som gör det så svårt för vissa att tala om det andra. En rädsla att stigmatisera en redan stigmatiserad grupp. I stället tiger man, blundar, förnekar. Eller rent av avfärdar allt som islamofobi.
Katolska kyrkan har visat att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att det inte finns någon kollektiv skuld – men däremot ett gemensamt intresse av att bekämpa det som förstör och förgör ett samfund inifrån.
Så numera går det att prata om pedofilin inom prästerskapet utan att omedelbart bli anklagad för att dra alla präster eller katoliker över en kam.
På samma sätt brukar det för det mesta också gå att prata om mäns våld mot kvinnor utan att få stoppat i halsen att alla män minsann inte slår sina fruar. Nej, men att inte alla gör det är ett dåligt skäl att inte prata om dem som gör det.
Ungefär så fungerar ändå en stor del av debatten kring islam och islamism. Vänsterdebattörer som Jan Guillou och Mattias Gardell ser islamofobi också där det inte finns någon. ”Ledande politiker, krönikörer och ledarskribenter är som bäst upptagna med att berätta för varandra och andra vilket hot muslimer utgör mot den goda ordningen”, hävdade religionshistorikern Gardell till exempel i tisdagens DN Kultur.
Sverigedemokrater är definitivt islamofobiska. Hållningen är till och med en av grunderna för partiets existens. Men vad är det därutöver Gardell ser? Var finns de ledande politiker och de ledarskribenter som påstår att muslimer som grupp eller islam som religion är ett hot mot den goda ordningen?
Svaret är: ingenstans. Gardells påstående bekräftar svårigheten att hålla isär frågor om religionsfrihet och terrorism i guds namn.
Detta problem är Gardell alltså ingalunda ensam om. Många företrädare för de muslimska organisationerna har också en tendens att tolka kampen mot terror som förföljelse eller trakasserier riktade mot muslimer.
Sveriges muslimska råd är en paraplyorganisation för muslimska organisationer i Sverige. Ordförande är Helena Benaouda som efter att hennes svärson gripits för terroristbrott för tredje gången uppenbarligen stängt av sin mobil. Den som ringer till organisationens fasta telefon hamnar i Stockholms moské och kommer sedan inte vidare. Hemsidan är inte uppdaterad på två år. Kort sagt: Sveriges muslimska råd, en av de viktigaste organisationerna för Sveriges muslimer, har gått under jorden. I en tid som denna.
I Säpos rapport om militant islamism som presenterades i luciatider talas om två hundra personer i Sverige som radikaliserats. Det går att ifrågasätta både antalet och definitionen eftersom radikalisering mer beskriver en process än ett färdigt tillstånd.
Men låt gå för den uppskattningen. Två hundra personer är ett försvinnande litet antal i den stora gruppen muslimer i Sverige. Men man måste kunna tala om det ändå, precis som man talar om de enligt Säpos uppskattning ungefär lika många våldsbenägna extremisterna inom den autonoma vänstern och vit-makt-rörelsen sammantagna. Hoten från dessa olika extremistgrupper ska inte överdrivas, men inget av dem ska heller förnekas.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson menar att arbetet mot religiös extremism bäst sker lokalt. Säpo hävdar i sin rapport att det är de muslimska organisationerna som är mest lämpade att motarbeta radikalisering. Det anser även Säpos muslimska samtalspartner.
Men så länge varken Sveriges muslimska råd, Sveriges unga muslimer eller imamer säger sig ha stött på några muslimer i radikaliseringens riskzon (SVT Debatt 14/12) är det förstås ingen idé för regeringen att via Ungdomsstyrelsen slussa några pengar dit. Organisationerna kan ju knappast motverka radikaliseringen om de inte ens ser den.