Jan Björklund har både förändrat skoldebatten och genomfört viktiga reformer. Men inför nästa mandatperiod krävs ett bredare perspektiv på skolans ledarskap.
Michael Fullan heter en av världens främsta experter på skolreformer. Han har varit professor vid universitetet i Toronto i Kanada och skrivit många böcker i ämnet. Dessutom har han praktisk erfarenhet från ett genomgripande reformprogram som delstaten Ontario framgångsrikt genomfört under hans ledning.
I går var han i Stockholm och höll ett anförande inför en debatt om skolreformer som arrangerats av Microsoft. Kontrasten till den tevesända partiledardebatten om skolan kvällen innan var slående.
Ingenting av det som diskuterades i tevedebatten fanns med bland det som Michael Fullan framhöll som viktigt för framgång. Varken lärartäthet eller betyg spelade någon central roll i hans analys. De svenska stridsfrågorna om vinst i friskolor och återförstatligande av skolan var helt frånvarande.
Ur Michael Fullans perspektiv är ledarskap nyckelbegreppet. När politiker satt sitt hopp till att låta tusen blommor blomma har reformpolitiken inte fått tillräcklig kraft. Det har funnits många enskilda skolor som nått goda resultat. Däremot har nya insikter inte fått bred spridning.
När styrningen uppifrån varit mycket stark har i stället den lokala initiativkraften kvävts. Lärarna har känt sig ifrågasatta och hunsade.
Framgångsrika skolreformer har, hävdar Michael Fullan, haft ett fåtal tydliga mål och drivits med tydligt stöd från den högsta politiska ledningen. Men de har inte varit ensidigt toppstyrda utan i hög grad byggt på att rektorer och lärare varit medskapare av det nya. Lokala politiker, rektorer och lärare har involverats i ett gemensamt projekt som handlat om att identifiera vad som fungerar och vad som inte gör det.
Jan Björklund har uppnått något stort. Utan hans envetna arbete hade skolfrågorna inte hamnat så högt upp på den politiska agendan. Utan honom hade knappast Socialdemokraterna börjat lägga större vikt vid tydliga krav och utvärdering. Utan honom hade Mona Sahlin aldrig lyckats pressa de i grunden betygskritiska vänsterpartisterna och miljöpartisterna att acceptera betyg från årskurs sju.
Det har funnits ett skolideologiskt arv från 1970-talet som Sverige behövt frigöra sig från. Lärare måste våga leda. Skolor måste våga ställa höga och tydliga krav på alla elever. Det är inte att trycka ned de svagaste eleverna. Tvärtom är det när skolan varit otydlig som den svikit.
Men nu är det dags att bredda perspektivet. Att tidigare betyg är bra innebär inte att ännu tidigare och ännu mer av betyg vore bättre. Skolan kan även få ett övermått av nationella prov och andra krav på utvärdering från central nivå. Utvärdering tar energi. Blir den mycket omfattande undergräver den lärarnas själständighet och förtar deras arbetsglädje.
Det verkligt viktiga är ett ledarskap från utbildningsdepartementet ned till det enskilda klassrummet som genomsyras av frågor som:
Vad kan vi lära av våra egna misstag? Hur kan de skickligaste lärarnas metoder spridas till andra? Vad kan skolorna lära av varandra och Sverige av erfarenheterna i andra länder?
En del av det som alliansen gjort under sina regeringsår pekar i den riktningen. Lärarutbildningen har reformerats, det satsas på rektorsutbildning och på fortbildning av lärare. Fast det räcker inte. Nu behöver rektorer och lärare tydligare bjudas in och bli en partner i reformprocessen. De olika nivåerna måste samverka och ta hjälp av varandra både i identifierandet av svagheter och spridandet av goda exempel.